Maurice Blanchot (1907–2003) ger stundvis läsaren en känsla av att man tar del av texter som är av ren luft. De är så allmängiltigt tänkta och formulerade att ingenting tycks fångas upp av dem. Det konkreta – som ett leende, en glädje, eller varför inte någons sorg – är lika frånvarande som färgerna på ett svartvitt fotografi. Livet pågår som någon annanstans. Till synes närmare bestämt ingenstans. Ett talesätt är som bekant att ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” – bevingade ord av Tegnér, men som gjorda för att främja antiintellektualism och självförträfflighet. Men talesättet är inte för den skull oanvändbart. Blanchot ingår i den tankeriktning som går under namnet postmodernism, där andra kända namn är Derrida, Deleuze och Foucault, och kanske bör frågan om hur tankeriktningen ska förstås lämnas därhän, inte minst för att den per definition mer eller mindre underkänner definitioner. ”Det döda nuet består av omöjligheten att förverkliga en närvaro, en omöjlighet som är närvarande”, skriver Blanchot, och exemplifierar kanske ofrivilligt den jargong som skolan anklagats för att bedriva. Det är som en skolastik förd till en ny nivå, där själva abstraktionen blir det mest verkliga och Gud själv liknar ett intet.
   Rör det sig bara om en i akademisk dräkt formulerad nihilism? Under de senaste decennierna har Svenska Akademien fyllt på sina arton stolar med mestadels litteraturvetare från denna tankeskola. I de flesta fall överskuggas ledamöternas nihilism av ideologi, vilket filosofiskt sett givetvis är en motsägelse i sig. En postmodernism, som inte kan annat än relativisera, och så att säga upplösa verklighetens, historiens och existensens realitet, kan inte erbjuda ett fundament för någon ideologi. Den kan inte legitimera något över huvud taget och erbjuder en intellektuell återvändsgränd, som man förstås kan förbli i, inte minst för att den så att säga är just en ”skyddad zon”; inget verkligt når in, alla gånger inte i egen rätt. Samhället må falla i bitar, kulturer upplösas och människor gå under, men tankeinstitutionen rubbas inte.
   Tack och lov kan ett språk omöjligen vara tomt. Intet är, och förblir, ett tankefoster, medan varat är allt. Inte heller hos Blanchot rör det sig med andra ord om ren luft, för som Thomas Di Leva sjunger: ”Även dom som inte lever dör någon gång.”

Ur ”Den väsentliga ensamheten”

Denna tid är inte den idealiska orörlighet som man förhärligar under namnet evighet. I dessa trakter, som vi nu försöker närma oss, har här störtat ner i ingenstans, men ingenstans är i alla fall här och den döda tiden är en verklig tid där döden är närvarande, där den kommer men aldrig upphör att komma, som om den genom sin ankomst gjorde den tid, genom vilken den kan komma, ofruktsam. Det döda nuet består av omöjligheten att förverkliga en närvaro, en omöjlighet som är närvarande, som hela tiden är där som det som ledsagar allt nu, nuets skugga som detta bär och döljer inom sig. När jag är ensam är jag inte ensam utan återvänder redan i detta nu till mig själv i form av Någon. Någon är där, där jag är ensam. Att jag är ensam innebär att jag tillhör denna döda tid som inte är min tid, inte heller din, inte heller den gemensamma tiden, utan Någons tid. Någon är det som alltjämt är närvarande när ingen längre är där. Jag är inte där jag är ensam, det finns ingen där, men det opersonliga är där: det yttre, som det som föregår, förekommer och upplöser varje möjlighet till personligt förhållande. Någon är en Han utan ansikte, ett Man, som man är en del av, men vem är en del av det? Aldrig den eller den, aldrig du eller jag. Ingen är en del av Man. ”Man” tillhör ett område som man inte kan dra fram i ljuset, inte därför att det skulle dölja en hemlighet som undandrar sig all uppenbarelse, eller därför att det skulle vara radikalt försänkt i mörker, utan därför att det förvandlar allt som inträder i det, till och med ljuset, till ett anonymt, opersonligt vara, till det Icke-vara, det Icke-verkliga, som dock ständigt är där. Enligt detta synsätt är ”Man” det som framträder närmast när man dör.
   Där jag är ensam är dagen bara förlusten av en uppehållsort och umgänget med det yttre har varken ort eller vila. Ankomsten hit gör att den som kommer tillhör förskingringen, sprickan där det yttre är ett kvävande intrång, nakenheten och kölden där man står utan skydd och där rymden är viddernas svindel.