Mark- och miljööverdomstolen tappar sin trovärdighet när politikerna sätter samhällsnytta framför en seriös miljöpolitik. Politikerna har i grunden ändrat miljöbalkens funktion från en försiktighetsprincip till att tumma på miljörisker för samhällsnyttan. Vem tar ansvar för den livsmiljö som förstörs av den gröna industrin? Är det domstolen eller är det politikerna som fattar besluten?
Ibland frågar jag mig om vi kan lita på rättsväsendet. När det gäller klimatpolitiken är dubbelmoralen särskilt tydlig. Regeringen prioriterar ekonomisk tillväxt och stöd till den ”gröna industrin” som skog, bioenergi, energi och gruvor med argument som att dessa ska bidra till klimatomställning, till jobb – inte minst på landsbygden. Samtidigt finns ett tydligt avstånd mellan de långsiktiga målen – klimat, biologisk mångfald och, inte att förglömma, människors livskvalitet – och de beslut som verkställs i enlighet med lagstiftning och praktisk politik. Det politiska budskapet är tvetydigt: vi kämpar för klimatet och en bättre miljö, men det gäller uppenbart inte i Sverige där naturtillgångarna behövs för den så kallade gröna omställningen. Där den gröna industrin slår ner sina klor förstörs livsmiljön, mångfalden och grundvattnet. Klimatpolitiken har fått en ny skepnad. Vi pratar klimatpolitik, men vi skapar miljöförstöring.
Sverige har haft en stark och tydlig miljölagstiftning baserad i grundlagen. Det talas ofta om att miljöbalken är orörd. Formellt är det sant. Portalparagraferna står kvar, hänsynsreglerna gäller fortfarande och domstolarna dömer alltjämt med balken som rättslig grund. Ändå är det uppenbart för den som följer praxis, myndighetsstyrning och politiska prioriteringar att miljöbalkens funktion i samhällsstyrningen har förändrats i grunden. Inte genom ett dramatiskt lagstiftningsingrepp, utan genom en successiv förändring av hur miljö, klimat, industri och demokratiskt inflytande ska vägas mot varandra. Miljöbalkens kärna har traditionellt varit försiktighetsprincipen. Vid betydande osäkerhet om miljöpåverkan skulle verksamheten inte tillåtas, eller endast tillåtas om mycket strikta villkor kunde uppfyllas. Detta synsätt präglar äldre praxis från Mark och miljööverdomstolen, där risken för irreversibla skador – på vatten, biologisk mångfald eller rennäring – ofta varit avgörande.
