Förr när politiker hade missbrukat sin position gjorde de en pudel. I dag har de omskolats till stöddiga vakthundar som vägrar ta kritik. Förneka allt är mottot. Även om de får lämna på grund av bristande ansvar är de snart tillbaka i stolen. Om makthavarna hade haft förtroende för det kristna arvet som är så aktuellt nu hade de förstått, att om de aldrig erkänner sin skuld blir de heller aldrig förlåtna.

När medieträning blev ett måste för folk i ledande befattningar var pudeltricket det första de fick lära sig. ”Göm inte huvudet i sanden eller trassla in er i snåriga bortförklaringar som ändå ingen tror på! Gör en pudel! Erkänn era misstag utan att blinka, så kommer allt att vara glömt och förlåtet innan ni hunnit blinka!” löd budskapet från luttrade ringrävar som lämnat journalistiken för att mångdubbla sina banksaldon som pr-konsulter och kommunikationsstrateger. Och bekännelserna duggade tätt från byråchefer, fackpampar, näringslivsföreträdare och politiker som gjort bort sig. ”Vi har brustit”, lät de meddela allmänheten med klädsamma bekymmersveck. Visserligen gav dessa läpparnas bekännelser sällan några större vidräkningar för de ansvariga, men i dag har den ödmjuka pudeln omskolats till stöddig vakthund som vägrar släppa kritik över tröskeln. I dag råder snarare devisen ”Förneka allt, erkänn inget! Det som är sant är det jag säger!” Eller som i citatet från filmen ”The Apprentice”: ”If they come for you with a knife, go after them with a bazooka.”

Magdalena Andersson kunde ogenerat och på bästa sändningstid blåneka till att staten hade gett stora ekonomiska bidrag till grön omställning.