Yasunari Kawabata  (1899–1972) menade att det är enkelheten som kännetecknar skönheten. Liksom allt stort är förtätat, och allt gott är konkret och uppenbart, är skönheten hos Kawabata ett och samma med det mest verkliga. Upphöjt är det vackra, och allt vackert är sinnligt – det är vår uppmärksamhet som är vägen till verkligheten, enligt denna livssyn. Att läsa Kawabata är att bli påmind om hur olika verklighetsuppfattningar kan se ut i skilda kulturer och tider. Jag exemplifierar med en vistelse i Barcelona för några decennier sedan. Pensionatet låg på La Rambla, och den äldre kvinnan som drev det blev till en modersgestalt för mig. En dag flyttade så ett japanskt nygift ungt par på bröllopsresa i Europa in i rummet intill mitt. Väggarna mellan rummen – var det över huvud taget väggar? Det var nästan olidligt, men mycket vackert. De små rörelserna, tiden som liksom stannat upp. Trevande, skört – så långt från nidbilden av nordbors intima umgänge man kan komma, så att säga. Att läsa Kawabata är att möta denna stegrade känslighet. En känslighet som inte handlar om självcentrering, utan om att ständigt vara lyhört mottaglig för omvärlden – om det nu är blommorna i trädgården, en annan människa, eller tedrickandets ceremonier, med teet självt, kopparna, gesterna; inväntan, njutning och formaliteter i ett. Allt i ljuset av månen, eller av det stilla ljudet av fåglarnas sång från trädgården, i en medvetenhet om alltings förgänglighet, om upprepningarna – formerna som lever vidare, medan blommor, kärlek, sorg och glädje kommer och går. 

  Det vackra gamla porslinet, som gått från hand till hand, från mun till mun, från generation till generation – innan en olycka plötsligt drabbar det; skärvorna ligger på golvet, och koppen som aldrig blev densamma igen.