Sigfrid Siwertz (1882–1970) blottlägger obarmhärtigt i sin roman ”Selambs” (1920) inte bara en samhällsklass som håller på att gå under utan ett samhälle som sakta men säkert upplöses inför våra ögon. När eliter i en kultur hemfaller åt egoism och brister i lojalitet finns inte mycket till framtid för samhället. En dekadent borgerlighet, med affärsmän som enbart ser till sin egen och kortsiktiga vinning, med politiker som hellre arbetar för makten och sitt eget parti än för allas väl och ve, med medier som mer är uppfyllda av sig själva än intresserade av verkligheten i egen rätt – ja, då återstår omänsklighet; krasshet, kyla, cynism. Siwertz är skoningslös i sin skildring av en människa på dekis och med ”Selambs” lyckas han skriva den kanske vassaste och mest brutala skildringen av en tidsanda som vi allt för väl kom att känna och se resultaten av. En inblick i vår egen samtids högre kretsar räcker för att känna igen sig; falskspel, girighet, otroheter och skvaller är legio, som om demoraliseringen måste tätna ju högre upp i samhällsbygget man kommer. Själv delvis uppvuxen i sådana kretsar minns jag hur obekväm jag alltid kände mig i dem, och i Siwertz roman påminns jag om denna brist på generositet, tacksamhet och glädje.
   Siwertz skrev mycket, även poesi och dramatik, men mest känd är han förmodligen för romanen ”Mälarpirater” (1911) – en underbar bok, en liten pärla där tre pojkar stjäl en båt och seglar ut på äventyr i Mälaren. Den boken har filmatiserats flera gånger om, och så småningom blev även ”Selambs” till film, nämligen den tv-serie från 1979 som Bengt Lagerkvist regisserade och som torde vara något av det främsta inom drama som SVT producerat. En fantastisk, vemodig och samtidigt skräckinjagande värld, där det är lätt att komma att tänka på ”En förlorad värld”, den brittiska teve-serie som sändes i Sverige i början av 80-talet och vars förlaga var Evelyn Waughs roman ”Brideshead Revisited” (1945). Världar som rämnar, eftersom dess bärande komponenter sviker, brister, imploderar, och ofrånkomligen går under.
   Siwertz är orättvist bortglömd, ett öde som givetvis blivit till normalitet i en tid där själva minnet blivit för kort. Hans ”borgerliga” miljöer och teman har också legat honom i fatet, i synnerhet mot slutet av sitt liv. ”Varuhuset” från 1950, är en korsning mellan en novellsamling och en roman – den litterära form Siwertz ständigt återkom till och som han gjorde mer eller mindre till sin.

Ur ”Selambs”

En bister vinterdag i världskrigets tredje år körde Laura ut till Lidingön. Privatbilar fingo ej längre gå, men hon hade lånat stora släden från Trefvinge.
   Laura led inte alls av den bitande kölden, därtill var hon för fet. Hon hade uppgivit striden och kastat sig i armarna på sin alltjämt växande aptit. Den stora kristidens nervösa matintresse hade knäckt det sista, blyga motståndet. Ja, nu när andra magrade, nu hade hon blivit tjock, oåterkalleligen tjock. Hennes utseende var verkligen utmanande. I sitt skinande pälsverk liknade hon en väldig, luden björnhona. Kinderna hängde, men de fettbäddade ögonen voro ännu klara och snabba och den lilla munnen lysten och hård…
   Somliga människor tyckas absolut icke gjorda för att lida, Laura hade i god tid lagt ett mjukt, skyddande späcklager mellan sig och världens grymma fimbulvinter, där svälten, smärtan, hatet och döden i dessa dagar gjorde sitt fruktansvärda arbete.
   Efter något letande fann man den oplogade avvägen upp till villa Hill. Inte ett fotsteg, inte ett slädspår. Det var som om man åkt ut i ödemarken. En krök och huset låg där till synes helt övergivet på sin stora skogstomt.
   Att ta sig fram till porten var omöjligt, vägen stängdes av en jättedriva. Laura fick pulsa till köksingången, där några strödda spår verkligen löpte samman. En gammal murrig tjänarinna gläntade misstänksamt på dörren och ville ej lätta på säkerhetskedjan.
   – Jag är grevinnan von Borgk, fruns syster. Jag har ett viktigt ärende. Öppna genast, människa!
   Laura passerade genom ett kök, som skrämde hennes aptit till en kall rysning, och fördes så genom tysta, skumma trappor och korridorer till hallen. 
   – Hon kan vänta här. Frun är ute men kommer strax tillbaka.
   Laura sjönk ner på en stol med grått överdrag. Hon hade inte varit ute hos Hedvig på åratal. Puh, så här såg ut! Skumt, smutsigt, kallt, förfallet…
   Det dröjde. Laura blev otålig. Hon tog en titt i tavelsalarna. Dörrn var låst, men hon hittade nyckeln på en hylla.
   De arma, övergivna tavlorna! Damm, spindelvävar, fuktfläckar och återigen damm. Genom smutsiga rutor skuggade av förvuxna granhäckar och toviga, döda vildvinsrevor, genom glastak täckta av höstens skrumpna lövskörd och vinterns snömassor inträngde ett eländigt skymningsljus. De arma nakenheterna huttrade grå i hullet över en lång, smal driva som blåst in genom ett trasigt takfönster. Pleinairismen, de impressionistiska landskapen slocknade i damm och skymning. Längst tycktes de brutala moderniteterna ha hållit sig vid liv. Ett och annat gällt färgskrik skar ännu som ett ilsket nödrop genom mörkret, iskölden, tystnaden…
   Laura kröp ihop i pälsverket. Det var för kusligt. Hon kände hunger, ett behov av att tugga. Så var det alltid numera, när hon blev utsatt för sinnesrörelser. Hon fick fram en påse med seg nougat ur väskan och tog sin tillflykt till ett stort holländskt stilleben. Tuggande och stirrande på ett myller av skinkor, laxar, humrar, ostron och ölmuggar, tänkte hon för tusende gången: Den där Hedvig! Den där magra, eländiga olyckan! Så hon kunde ha’t, om hon inte vore fånig!
   Nu såg Laura en mörk skugga i fönstret. En kvinna kom utsmygande från skogskanten. Hon var tunn och böjd och hon pulsade tungt i den djupa snön. I kjolen bar hon ett stort risknippe, vindfälle efter stormen. Under den djupt neddragna luvan såg hon med skygga, lurande blickar på ekipaget och klev så hastigt fram till köksdörren.
   Ett ögonblick senare kom hon oroligt inglidande i hallen.
   Det grå spöket var Hedvig Hill. Världen hade för länge sen glömt, att hon en gång varit en skönhet och gift med en ung, sympatisk konstmecenat. Hon gällde allmänt för en gammal folkskygg, halvtokig fröken, som hatade judar och stoppade undan pengar i stolsitsarna. Ingen visste dock hur rik hon var. Medan hon själv alltmer utarmades och nedsjönk i hopplös sterilitet, hade hennes pengar ynglat och ynglat. De representerade nu en väldig summa av makt och möjligheter, som hon saknade varje förmåga att ens fatta eller föreställa sig.
   Hedvig stannade med handen på dörrvredet och stirrade ängsligt på Laura:
   – Vad vill du här?
   Laura svalde en chokladbit:
   – Jo, Peter ligger sjuk sen en tid… ja, det är ingenting smittosamt inte…
   Hedvig lät alldeles likgiltig:
   – Än sen då…
   – Jo, han har tagit till sig en figur från Majängen. Han inbillar sig visst, det ska vara hans son… du minns den där historien…
   Hedvig fick ett uttryck av ruvande hat:
   – Alla karlar äro ena gemena odjur, mumlade hon.
   Laura log retsamt:
   – Det tycker jag nog inte…
   Hon riktigt vred sig av lust att säga något spydigt, men höll inne av diplomatiska skäl.
   Hedvig skruvade sig otåligt. Hon led av Lauras fetma, hennes pälsverk, hennes leende.
   – Men vad kan jag göra åt det där? Varför kommer du hit?
   – Jo, Stellan bad mig hämta dig. Vi måste alla tre ge oss ut till Peter. Tänk om han ger sig till att erkänna den där olycksfågeln!
   Över Hedvigs drag flög ett ryck av rädd spänning, av sniken ovilja.
   – Skulle Peter låta oss sota för sina – utsvävningar…
   – Ja, han är arg på oss, ändå sen vi tog ifrån honom Tords aktier. Han har säkert något i kikaren. Skynda dig nu bara!
   Hedvig stod och vägde:
   – Skjutsar ni mig tillbaka hit ut då? mumlade hon.
   – Ja visst, du ska inte behöva lägga ut ett rött öre. Raska på nu bara!
   Hedvig försvann och återkom efter en god stund, uppstoppad med en massa malätna stubbar, koftor och schalar, bland vilka märktes en gammal trasig spansk mantilla, knuten om öronen under hatten alldeles som hon haft tandvärk.