Robert Walser  (1878–1956) – måste jag medge – tillhör inte mina favoriter, men det ändrar ju inte att hans författarskap kan vara av ett stort intresse; även ting som på en nivå är motbjudande kan innehålla angelägna erfarenheter och insikter. Kanske kunde man i själva verket, och detta utan att överdriva, betrakta en stor del av modernitetens kulturella arte­fakter som en rätt svårsmält historia, en föda som ibland rent av är osmaklig, då den saknar element av njutning, av lust och glädje – och ändå ser man sig tvungen att smaka på den. Är det verkligen nödvändigt, kan man fråga sig? Varför inte exempelvis enbart läsa böcker som man mår bra av? Alla tider har sina vanföreställningar, och liksom alla individer blir sjuka någon gång är vägen till läkning, till klarsyn, ofta plågsam, då det handlar om att överskrida sig själv i en mer inskränkt mening och hitta roten till en sjukdom som är en mer allmän, kulturell och samhällelig historia. Konstnärer – och som regel de främsta bland dem – har näsa för sådant som vi gärna blundar för, och den konstnär som saknar mod, självständighet och förmåga att möta det svåra och smärtsamma blir sällan angelägen; på varje verklig författare går som bekant tusentals litteratörer.
   Robert Walser är en konstnär som är lika modern som ambivalent. Han beundrades av författare som Franz Kafka, Hermann Hesse, Walter Benjamin och Stefan Zweig, och hans anseende har bara vuxit sedan han dog. Vad som utmärker honom är en hemslöhet. Det handlar om en människa som inte hör hemma i någonting mer. En existentiell ensamhet, men det är värre än så: ett främlingskap, inför världen, inför medmänniskan och – vilket nog är det svårsmälta – inför sig själv. En människa som förlorat sig i sig själv. Walser gestaltar en tragisk belägenhet, en modernitetens fullbordade alienation. Det har funnits motreaktioner till detta slags konst, men de har varit just – motreaktioner. Fåfänga försök att rädda undan en människa som är (eller upplever sig vara) hotad från alla håll. Overklighetskänslan som tagit över, sinnessjukdomen som hotar. Att så mycket av den moderna konsten handlar om ohälsa, att den pekar på en förlorad balans inom oss, är inte en urartning i sig själv – konsten är sällan själva sjukdomen. Med det sagt: att peka på sjukdomen som vore den ofrånkomlig, som att hälsa, harmoni, vila eller försoning vore omöjliga ting, är utan tvivel en del av sjukdomen. Kulturdiagnosen är ingen dom – den är en påminnelse om någonting annat.

Ur ”Jakob von Gunten”

Från klockan tre på eftermiddagen är vi elever nästan helt överlämnade åt oss själva. Ingen bekymrar sig längre om oss. Föreståndaren håller sig inne i den inre gemenskapen, och i skolsalen råder ödslighet, en ödslighet som närapå gör en sjuk. Buller får inte förekomma. Man får bara tassa och smyga och bara tala i viskande ton. Schilinski ser sig i spegeln, Schacht ser ut genom fönstret eller talar medelst gester med kökspigan mittemot, och Kraus lär sig utantill genom att mumla läxor för sig själv. Överallt är det tyst som i graven. Gården ligger där övergiven som en fyrkantig evighet, och jag står för det mesta rakt upp och ner och övar mig i att stå på ett ben. Ofta håller jag andan som omväxling. Också en övning, och det lär till och med, enligt vad en lärare en gång sagt mig, vara en som befrämjar hälsan. Eller så skriver jag. Eller jag sluter de otrötta ögonen, för att ingenting se. Ögonen förmedlar tankar, och därför blundar jag då och då, för att slippa tänka. När man finns till och ingenting gör, då känner man plötsligt hur kinkig tillvaron kan vara. Att ingenting göra och ändå ge akt på hållningen, det fordrar energi, den som gör någonting har det lätt i jämförelse. Vi elever är mästare i det slagets korrekthet. Av leda kan annars de som ingenting gör börja bära sig litet slyngelaktigt åt, trampa med fötterna, gäspa stort eller sucka. Det gör inte vi elever. Vi pressar ihop läpparna och håller oss orörliga. Över våra huvuden svävar alltid de barska föreskrifterna. Ibland när vi sitter eller står sådär öppnas dörren och fröken går långsamt genom skolsalen samtidigt som hon ser besynnerligt på oss. Som en vålnad förefaller hon mig då. Det är som om det kom någon långt, långt bortifrån. ”Vad gör ni gossar?” kan hon sedan fråga, men hon väntar inte alls på något svar utan går vidare.