Ibland när jag är ute och promenerar tänker jag på världen som ett museum. Sanden på stranden är lämningar från berg, droppar i havsvågorna är lämningar från en bäck som runnit ut, dungen lämningar från den skog som skövlades, och jorden lämningar av det liv som en gång var uppe och vandrade. Bergens, bäckens, skogens och livets värld är borta, men något återstår. Det går också att se mer påtagliga lämningar, såsom övergivna snäckskal eller förfallna byggnader.
En lämning vi har intresse av sätter vi på museum. Vad är då en lämning? – Något som kvarstår, men har förlorat sitt sammanhang. Utan att vi tänker på det har vi också lämningar i vårt samhälle. Det räcker med att gå in i en matbutik för att få den saken bekräftad: kött från andra länder, frukter från andra kontinenter och innehållsförteckningar vars språk måste översättas.
En tanke slår mig – hittar man inte i relationen till lämningar en definition av människan – som tar saker ur sitt sammanhang. Eller som skapar lämningar. För av lämningarna gör människan ett försök att skapa sitt eget sammanhang.
