Vid läsningen av Dag Bergmans sent omsider utkomna memoarer ”I skuggan av Ingmar” (2025) är det lätt att känna vemod. Som titeln antyder kommer Dag Bergmans liv mycket att handla om att förhålla sig till lillebror Ingmars berömmelse, liv och verk. Ett kändisskap som Dag – i sina mycket öppenhjärtiga memoarer – kan vara avundsjuk på, då han liksom lillebror är svag för det täcka könet men saknar de möjligheter som ett kändisskap ger och som lillebror i högsta möjliga grad såg till att utnyttja. Söner av en präst blir kontrasten till fadern stor – den ene lever för något högre än hedonistiska och själviska behov, medan den andre lever bokstavligt och bildligt för församlingen, för familjen, för något annat än det mer kortsiktiga och ytliga. Att leva i skuggan av en annan människa är givetvis mångas öde, och i någon mening naturligt – vi är olika: en del är charmiga, andra rätt tråkiga, en del sätter omgivningen i rörelse, positivt som negativt, medan andra saknar egna initiativ och rent av trivs med det. Att tro på någon ”rättvisa” på dessa områden är enbart fånigt, men även det mest löjliga är som bekant möjligt. Vi tyr oss till varandra, beroende på våra behov och tillkortakommanden. Den ene älskar uppmärksamhet, den andre skyr den, och så vidare.

Offentligheten öppnar dörrar och ”I skuggan av Ingmar” aktualiserar tankar kring detta fenomen. En definition av moderniteten skulle kunna lyda: En ny värld ser världens ljus, en värld som sträcker sig bortom åkrarna, bortom skogen och haven (och ännu längre bort från sjön eller tjärn), en värld ser världens ljus som pågår ”därborta”, i storstaden, när den väl växt över alla sina bräddar; en ny värld som lever som sitt alldeles egna liv – flyktigheten, hastigheten, ombytligheten, blir sin egen verklighet. Det går plötsligt att leva en hel dag bland tusentals människor utan att behöva möta en enda blick, utan att tilltala någon eller själv bli tilltalad. Ett slags frihet infinner sig som liknar en fullständig ansvarslöshet. Friedrich Schiller skriver i ”Om naiv och sentimental dikt” (1795) om två olika sorters poeter. Den ene är i sig själv poesi, i kraft av sin närvaro i livet, medan den andre måste skapa poesi i sitt avstånd till detsamma. Den ene behöver inte anstränga sig (han befinner sig redan i det som är), medan den andre inte kan annat än anstränga sig, ty det är i denna ansträngning han förmår skapa och rättfärdiga sin existens. Det estetiska har hos den sistnämnde frigjort sig från livet, som behandlas som ett stoff. Moderniteten kan möjligen beskrivas som just denna ansträngning, en ansträngning som paradoxalt nog måste ge rum för sin ”motsats”: vila. Ett stilla rum, utanför världen, där ansträngningen kan pusta ut, för en stund. Ingen orkar ränna dygnet runt efter vad den saknar; pauser behövs för att samla kraft för fortsatt ansträngning. En psykolog berättade att hans (stress)patienter på frågan om vad de har för intressen för det mesta svarade att de joggar. Springandet blir en ventil – en ventil till det springande som fyller dygnets övriga timmar.