Sveriges demokratiska problem handlar inte främst om de befogenheter som medborgarna överlåter genom fria val, utan om den makt som människor inom staten därefter tillskansar sig utan att någonsin ha fått folkets mandat. En makt som växer genom utnämningar, interna lojaliteter och kontroll över information, skriver forskaren och författaren Michael Himmlegaard.
Vi kallar detta förvaltning. Jag menar att vi måste våga kalla det vid dess rätta namn: institutionell korruption.
Den svenska staten behöver inte avskaffa demokratin för att urholka den. Det räcker att skilja makten från ansvaret. Regeringar kommer och går, men de administrativa maktstrukturerna består. Den som kontrollerar organisationen, informationen och beslutsvägarna kan i praktiken utöva större inflytande över människors liv än den folkvalde som formellt bär ansvaret. Ämbetet ger makten dess legitimitet, men den verkliga makten uppstår genom kontrollen över dem som är beroende av ämbetet.
Detta är maktens mest grundläggande mekanism: den som inte kan avsättas av dem som drabbas av hans beslut behöver till slut inte heller frukta deras omdöme.
Jag har själv varit chef inom Statens institutionsstyrelse (SiS). SiS är ett särskilt avslöjande exempel eftersom staten där utövar en av sina mest långtgående befogenheter: att frihetsberöva barn och unga. Människor som staten har tagit makten över kan inte själva lämna verksamheten när den sviker dem. Deras vardag, säkerhet och rättigheter är beroende av en organisation vars beslut de har ytterst begränsade möjligheter att påverka.
När tillsynsmyndigheter gång på gång konstaterar allvarliga missförhållanden inom SiS borde den avgörande frågan därför inte vara vilka nya åtgärder myndigheten avser att vidta. Frågan borde vara vem som tillåtit bristerna att bestå, vilken makt dessa personer faktiskt har utövat och varför deras ansvar inte har motsvarat deras befogenheter.
I stället har vi utvecklat ett system där misslyckanden kan omvandlas till nya uppdrag, nya organisationsstrukturer och nya chefsbefattningar. Den som behärskar det administrativa språket kan förvandla ett ansvar till en process, ett misslyckande till ett utvecklingsområde och en maktfråga till en diskussion om resurser.
Sverige behöver därför inte fler makthavare som försäkrar oss om sin goda vilja. Vi behöver en statsordning där någon god vilja inte behöver förutsättas.
Det här är inte nödvändigtvis resultatet av någon hemlig överenskommelse. Det är något farligare: ett system där människor kan handla i eget institutionellt intresse utan att behöva samordna sig. Den överordnade vill undvika skandal, den underställde vill behålla sin ställning och organisationen vill försvara sitt anseende. Varje enskilt beslut kan framstå som rationellt. Tillsammans bildar de en ordning där sanningen blir ett hot mot dem som är satta att förvalta den.
Den som invänder att Sverige har lagar, tillsynsmyndigheter och demokratiskt tillsatta regeringar missar därmed själva kärnan. Det avgörande är inte om makten en gång har tilldelats på laglig väg, utan om den därefter kan begränsas, granskas och återtas. En makthavare blir inte ofarlig genom att vara korrekt utnämnd. Tvärtom blir den lagliga titeln ett effektivt skydd när befogenheterna i praktiken växer bortom den kontroll som skulle legitimera dem.
En fungerande stat måste kunna fatta kraftfulla beslut, särskilt när människors liv och säkerhet står på spel. Men extraordinär makt måste alltid åtföljas av extraordinärt ansvar. Den som får rätt att fatta beslut som andra inte kan undkomma måste också kunna förlora sin ställning när befogenheterna missbrukas eller allvarliga försummelser fastställs.
Här avslöjas den svenska maktordningens svaghet. Vi har byggt omfattande mekanismer för att kontrollera medborgarna, men inte tillräckligt verkningsfulla mekanismer för att låta medborgarna kontrollera dem som styr staten. Vi kräver lydnad av den enskilde men erbjuder förklaringar när staten själv misslyckas. Medborgaren möter konsekvenser. Makthavaren möter en utvärdering.
Det är därför Sverige behöver en verklig republikansk författningsordning, inte bara en vald statschef i stället för en ärftlig, utan en stat där ingen offentlig makt får bli självständig egendom för den som för tillfället förvaltar den. Där mandat är begränsade, ansvar kan utkrävas personligen, oberoende institutioner kan ingripa och folket genom sina valda företrädare har faktisk möjlighet att bryta maktstrukturer som slutat tjäna allmänheten.
Att kalla detta radikalt är att avslöja hur långt vi har vant oss vid motsatsen. Staten existerar inte för sina ämbetsmän. Ämbetsmännen existerar för staten och staten för medborgarna. Den ordningen kan inte vändas utan att själva friheten sätts på spel.
Korruptionens yttersta form är inte att någon stjäl offentliga pengar, utan att någon tillägnar sig offentlig makt och använder den för att skydda sin egen ställning mot det ansvar som följer av uppdraget. Pengar kan återkrävas. En förlorad frihet, ett skadat barn eller ett förstört förtroende låter sig inte återställas genom ännu en handlingsplan.
Sverige behöver därför inte fler makthavare som försäkrar oss om sin goda vilja. Vi behöver en statsordning där någon god vilja inte behöver förutsättas.
För ett fritt samhälle är den farligaste makten inte den som folket medvetet överlåter, utan den som dess tjänare därefter gör till sin egen. När staten inte längre förmår skilja mellan dessa två har den börjat förväxla folkets suveränitet med sin egen rätt att härska.
Michael Himmlegaard
Före detta chef inom Statens institutionsstyrelse (SiS), forskare och författare
