Nu är allhelgonahelgen här. En tid för att tända ljus och vörda de döda. Ljuset får nog sägas vara det närmaste naturvetenskapen kommit evigheten, för om en ljusstråle inte möter motstånd fortsätter den för alltid. Mina steg för mig till kyrkogården. Denna plats berättar något fundamentalt om tillvaron, något såväl abstrakt som konkret. Jag funderar ofta på vilka de var som ligger i gravarna, vars stenar är prydda med namn och år. Många gånger har de haft turen att få vila tillsammans med en livskamrat, och avstånden mellan deras dödsår ger också upphov till tankar. Hur var denna tid i ensamheten? Ibland rör det sig bara om något enstaka år, i andra fall en halv livstid. Tankarna blir så många och kaotiska att de närmast tycks tomma när jag går förbi gravar som inte bara är hedrade med blommor och ljus utan också med leksaker och gosedjur. Kvar finns den mest mänskliga frågan av dem alla: Varför ska vi behöva dö?
Många filosofer har ställt sig denna fråga. Romarnas svar var ofta att livet är ett lån, vilket när som helst kunde behöva lämnas tillbaka. En rad från Boethius bok ”Filosofins tröst” bär jag med mig: ”Jag vill vara djärv nog att påstå att om de ting vilkas förlust du klagar över hade varit dina, skulle du aldrig ha kunnat förlora dem.” Detta är inte bara ord, de skrevs av en man som väntade på att få sin dödsdom verkställd. Samtidigt tycks denna mening tappa sin tyngd vid en barngrav. Inte tror jag mig äga de döda. Likväl kan jag önska att de vore vid liv. Inte för min skull, utan för deras egen.
Boethius lösning är dessutom av negativt slag, den berättar inte vad döden är för något. Denna föreställning har många filosofer haft, att döden är just ingenting alls. I ”Det sjunde inseglet” önskar protagonisten Antonius Block att den personifierade Döden vid deras nästa möte ska avslöja sina hemligheter, men får det chockerande svaret: ”Jag bär inte på några hemligheter.” När Block frågar om han ändå inte vet något säger Döden: ”Jag är ovetande.”
