När BECCS nu marknadsförs som en svensk lösning för klimatsmart energi växer också oron för att tekniken främst ska legitimera gröna bokföringslösningar och fortsatta utsläpp i stället för att faktiskt minska dem. Bakom löftet om ”minusutsläpp” döljer sig en ny marknad – där koldioxidens klimatvärde säljs vidare som kompensation. Det skriver civilingenjören Ingvar Ericson.
Bakom löftet om ”minusutsläpp” döljer sig en ny marknad – där koldioxidens klimatvärde säljs vidare som kompensation.
När BECCS-projekten nu radar upp sig i Sverige talas det om ”koldioxidnegativ elproduktion”. I verkligheten handlar det om en form av klimatkompensation, inte om en faktisk minskning av atmosfärens koldioxid. BECCS håller på att bli nästa gröna bubbla – ett system som producerar koldioxidnegativitet som handelsvara.
I skuggan av kollapsade gröna industriprojekt letar politiken efter nästa stora klimatlösning. BECCS – Bio Energy Carbon Capture and Storage – framställs nu som tekniken som ska ge Sverige ”minusutsläpp”. Men bakom de till synes enkla formuleringarna döljer sig en ekonomisk och filosofisk paradox som riskerar att bli ännu ett kostsamt missförstånd.
Tekniskt fungerar det så här: Man förbränner biobränslen, fångar in den koldioxid som bildas, kyler ned den till flytande form och lagrar den djupt i berggrunden. På pappret innebär det att koldioxid tas bort ur det naturliga kretsloppet.
Men kostnaden för att avskilja, kondensera, transportera och lagra koldioxiden överstiger vida de intäkter en anläggning kan få från sina energiprodukter. Därför uppstår en ny marknad: handel med koldioxidcertifikat, eller Carbon Removal Certificates (CRC). Den som köper ett certifikat får rätt att dra av lagrad koldioxid från sina egna utsläpp – ton för ton.
Resultatet blir att vi exporterar negativitet snarare än minskar utsläpp.
Det är inte själva koldioxiden som säljs, utan dess biogenicitet – den immateriella egenskapen att vara biogen, det vill säga att vara genererad från biomassa, och därmed klimatmässigt legitim. När certifikaten säljs överlåts denna egenskap till köparen, kanske i ett annat land. Köparen minskar sina utsläpp men någon annan har gjort jobbet och fått betalt för det. Den lagrade koldioxiden ligger kvar i jorden, men dess klimatvärde – rätten att kalla den ”biogen” – har flyttats till någon annan.
Resultatet blir att vi exporterar negativitet snarare än minskar utsläpp. I realiteten minskar BECCS+C inte mängden koldioxid i atmosfären – den minskar bara ökningen.
Den koldioxid som fångas in och lagras återförs i klimatbokföringen genom kompensationen, när en annan aktör tillåts fortsätta släppa ut motsvarande mängd genom att den fått överta den lagrade koldioxidens biogenicitet. Den fysiska lagringen sker, men dess klimatnytta är såld.
I praktiken handlar därför alla projekt om BECCS+C – Bioenergy Carbon Capture and Storage plus Compensation.
Utan kompensationsdelen är tekniken ekonomiskt ohållbar; med den blir den klimatmässigt neutral. Den fysiska lagringen är teknikens kropp, kompensationen dess själ. BECCS+C blir därmed ett system för att handla med ansvar snarare än att minska utsläpp.
När Stockholm Exergi nu ska bygga sin stora BECCS-anläggning i Värtan kan det ske med statligt stöd via Energimyndigheten eftersom projektet bygger på koldioxid från redan befintlig värmeproduktion.
I Nybro planerar Nordbex AB att bygga ett helt nytt biokraftvärmeverk enbart för att generera den koldioxid som ska avskiljas. Eftersom det inte ersätter någon befintlig produktion, utan skapar en ny förbränningskälla, är projektet inte berättigat till statligt stöd.
Kommunen riskerar därför att bli försöksfält för ett otestat affärsupplägg utan skyddsnät. Man kan komma att stå värd för riskerna – utan att få del av nyttan. Klimatvinsten hamnar hos den som köper certifikaten, medan kommunen står kvar med infrastrukturanläggningar, transportflöden, störningar och säkerhetsrisker. Att kalla en sådan verksamhet för ”koldioxidnegativ” är ungefär som att kalla en bank rik för att den förvarar andras pengar i sitt kassavalv.
Det är samma logik som drivit fram flera av de misslyckade ”gröna industriprojekten” i norr: en blandning av politisk prestige, teknisk optimism och bristande verklighetsförankring. När offentliga medel, kommunal mark och invånarnas förtroende investeras i oprövade koncept är det inte klimatet som tar risken – det är medborgarna.
Vi industrialiserar klimatkompensation, inte klimatförbättring. I jakten på nya gröna investeringar håller vi på att glömma skillnaden mellan verklig och bokföringsmässig negativitet.
Nybro bör därför se till att inte bli nästa symbol för ett grönt pyramidspel. BECCS kan bli en värdefull teknik på sikt, men först när dess ekonomi bygger på faktisk klimatnytta – inte på försäljning av biogenicitet.
Ingvar Ericson
Civilingenjör
