PFAS-debatten saknar helhetsgrepp: Vi mäter ett fåtal av tusentals ämnen och ignorerar polyfluorerade källor samt TFA och PFPrA. Inför totalanalys, skärpta regler i jordbruk/industri och rening vid källorna. Det skriver ledamöter av Svenska Dryckesakademien, professor Kenneth M. Persson och docent Martin Ragnar.
Larmrapporterna om PFAS duggar tätt i media och snart sagt varje gång får allmänheten en ny och till synes oväntad vinkel på problematiken. Nyligen var det Systembolagets storsäljande viner som visade sig ha höga halter av PFAS-ämnet trifluorättiksyra (TFA) – samma ämne som nu senast också återfunnits i höga halter i pasta och mjöl – och på sensommaren visade sig en sörmländsk bys vatten vara fullt av ett nytt PFAS-ämne, perfluorpropionsyra (PFPrA), som man enligt nyhetsrapporteringen ”inte letat efter tidigare”.
I den allmänna debatten om PFAS har fokus alltför länge legat på de perfluorerade substanserna, medan de polyfluorerade till stor del negligerats. De senare bryts dock ofta ned partiellt för att sluta som just perfluorerade. Även om det i debatten låter som om vi hade en helhetsbild av problemet så är det alls inte fallet.
De normala metoderna att mäta PFAS innebär att man bara mäter 1, 4, 11 eller i allra bästa fall 33 av de 10 000 ämnena. För dricksvatten tycker Livsmedelsverket att det räcker med att reglera 4 av ämnena, det vill säga 0,4 promille av ämnena trots att en nylig studie genomförd av IVL av PFAS i avloppsvatten vid några av de största avloppsreningsverken i landet visade att endast 7 procent av PFAS-ämnena utgjordes av de 33 i standardanalysen när man för ovanlighetens skull kompletterat denna med en analys av totalt organiskt fluor. Men någon sådan totalanalys görs alltså inte i normalfallet.
Det som är effektivast här är i stället att strypa tillförseln av PFAS.
Källorna till PFAS är många, men en länge förbisedd källa är de bekämpningsmedel som är tilllåtna att använda för besprutning av till exempel potatis och stråsäd. 34 PFAS-ämnen är godkända för sådana ändamål i Sverige. Det vore kanske närliggande att tänka sig att dessa 34 ämnen regelmässigt mäts när man studerar PFAS i dricksvatten eftersom man ju med säkerhet vet att de sprids på marker där mat odlas.
Så är det dock inte alls. Inte ett enda av de 34 ämnena (samtliga polyfluorerade) ingår i någon av de ovan nämnda analyserna av PFAS. Däremot kan man förvänta sig att 32 av de 34 substanserna minst ger upphov till en och samma perfluorerade PFAS i samband med nedbrytningen i naturen, nämligen TFA – som inte heller mäts i någon av standardanalyserna ovan. I vissa fall kan fler PFAS-ämnen bildas tillsammans med TFA, men det lämnar vi därhän just nu. Inte heller PFPrA ingår i någon av analyserna ovan.
Ska vi verkligen ha det så här? Är det rimligt att Livsmedelsverket struntar i att reglera PFAS på ett mer fullödigt sätt? Är det rimligt att i mätningarna helt bortse från den uppenbara nedbrytningsprodukten TFA i dricksvatten och livsmedel? Är det rimligt att regeringen inte agerar i denna fråga som så uppenbart handlar om vår egen hälsa? När helhetsbilden finns för handen är det också lätt att peka på att dricksvattnet måste renas.
Vare sig Systembolagets bästsäljande boxvin eller pastan blir dock fria från PFAS oavsett hur mycket vi renar det svenska eller sydeuropeiska dricksvattnet, och det gäller tyvärr många andra livsmedelsprodukter vi också får i oss. Det som är effektivast här är i stället att strypa tillförseln av PFAS till naturen. Det gör vi dels genom att förbjuda användning av PFAS generellt – inte bara som EU nu föreslår i konsumentprodukter, utan också i industrin och i jordbruket och begära en avvecklingsplan för alla PFAS-föreningar i samhället, liknande det arbete mot kvicksilveranvändning som de flesta av jordens länder anslutit sig till.
Att industrin är redo att byta ut PFAS mot något annat när detta andra har exakt samma egenskaper och är billigare än PFAS är lätt att inse. Men kanske vore det ändå rimligt att med vår egen mänsklighets folkhälsa som insats drista sig till att kunna ställa något högre krav än så på dagens PFAS-användande industri?
Vi måste så klart också börja rena avloppsvatten och dagvatten från punktkällor (till exempel industrier, deponier, brandövningsplatser med mera) som släpper ut stora mängder PFAS i sjöar och vattendrag, som sedan används som dricksvattentäkter. Det är effektivt, men framför allt är det kostnadseffektivt för att minska de jätteproblem som vi som samhälle är tvingade att hantera och som vi alltså än i dag inte ens vet omfattningen av.
Kenneth M. Persson
Professor, ledamot av Svenska Dryckesakademien
Martin Ragnar
Docent, ledamot av Svenska Dryckesakademien
