Varje ämne äger sitt eget språk. Exempelvis ägnar matematikern sig åt siffrornas språk och musikern åt tonernas. I vårt vardagsliv räknar och sjunger vi, utan att vara så noga med om vi behärskar det. Vi skulle däremot reagera om en matematiker var sifferblind och en musiker tondöv. Inom det språk vi alla talar – modersmålet – tycks dock kraven vara mindre. Också det talade språket har sina underämnen, som retoriken, där vi – i alla fall idealiskt – försöker nå klarhet i vad som är sant, exempelvis genom argumentationslogik. Det vill säga att undersöka vilka led i en argumentation som bildar vår uppfattning och hur motargument kan besvaras på ett nyktert sätt.

Att ett ämne har ett eget språk räddar oss många gånger från subjektivitet. Våra känslor, upplevelser, egenintressen och vendettor måste sättas inom parentes, som ett gemensamt offer i vår strävan mot sanningen. Detta är naturligtvis inte önskvärt i alla sammanhang, men när människor diskuterar något i offentligheten borde det vara en rimlig utgångspunkt. För hur ska vi som åhörare annars kunna dra egna slutsatser om vad som är den riktiga uppfattningen?

Detta ideal är många gånger fjärran i vår samtid – det räcker med att titta på en partiledardebatt för att konstatera detta. Politiker har för mycket att förlora på att förutsättningslöst försöka nå sanningen. Och de gånger politiker ändrar uppfattning sker det i regel för att opinionen svängt eller så låtsas man inte om att man har ändrat sig.