De tidigare så viktiga och omfattande studierna i klassisk konst och kultur, med mångårig skolning i teknisk kunnighet och konstnärlig uttrycksförmåga, har sakta men säkert monterats ned. Resultatet av denna nedmontering borde få alla att dra i nödbromsen – man har rört sig bort från kulturarvet, från traditionella konstformer och en konstnärlig teknisk skicklighet. Ett fjärmande från värden som tidigare legat till grund för västvärldens kulturyttringar har pågått alltför länge nu.

För att få mer färg i det svenska kulturlandskapet vore det välkommet om politiker och beslutsfattare såg över de konstnärliga högskoleutbildningarna. Den systematiska likriktningen borde brytas för att kunna erbjuda en palett med många färger. Sedan decennier är många utbildningsinstitutioner enfärgat ideologiskt påverkade, och kulturskapare produceras som i sin tur impregnerar svenskt kulturliv med en ensidig politisk agenda. Konstnärer, publik, beslutsfattare och media badar i kulturlivets stora färgningskar utan att vara medvetna om hur färgade deras synsätt är. Att kunna och våga ifrågasätta utbud, konstnärligt uttryck och den bakomliggande politiska agendan kräver att man tar av sig de rosenskimrande glasögonen och ser verkligheten för vad den är. I mångt och mycket har kulturen beslagtagits av politiskt drivna grupperingar som försvarar sin bastion med olika medel.

Det är sannerligen ingen nyhet hur det ser ut på vissa högskolor och universitet – och trots detta har ingen regering satt ner foten för att få till en förändring. Det verkar som att politiker väljer den lätta vägen och lämnar alltför stort spelrum åt politiserade kulturutbildningar, men till vilken kostnad sker detta?