Hur mycket i våra liv undviker vi att närma oss bara för att vi inte får någon rätsida på det? Ett begrepp som för mig personligen varit svårt att få grepp om är förlåtelse. Det kan vara lätt att säga förlåt, i synnerhet när saken inte betyder så mycket för oss, och det kan likaledes vara rätt svårt att ta ordet i sin mun – ordets innebörd tycks bero på det sammanhang som det förekommer i. Vad om någon exempelvis säger: ”Förlåt att jag var otrogen.” Eller: ”Förlåt att jag dödade ert barn.” Och omvänt: ”Jag förlåter dig för att du under flera år bedrog mig med min bästa vän.” Eller: ”Jag förlåter dig att du skändade och mördade mitt barn.” Strindberg, den svenska litteraturens kanske mest begåvade kverulant, skrev en hel roman full av hämndbegär mot sin fru. Den arma kvinnan, som var föremålet för författarens samlade frustration, blir rejält tillplattad. Det är förmodligen hans främsta roman; ledigt och elegant, samtidigt känsligt och knivskarpt tecknas en övertygande bild av den arma frun som förkrympt, falsk och osympatisk. Men så kommer de sista orden i romanen: ”Så, nu har jag hämnats. Förlåt mig.”
Begreppet förlåt tycks innehålla många parametrar, utöver den som handlar om att förlåta, alternativt förlåtas. Vi har i vår kultur en aspekt av ordet som den kristna tron i högsta grad sätter fingret på. Nämligen frågan om att förlåta den som inte ångrar sig. Gud kan, säger den kristne, förlåta oss oberoende av om vi ångrar oss eller inte, och vi bör söka efterlikna Gud och Jesus, ty förlåtelsen handlar om att liksom Gud i sin oändliga kärlek till oss förlåta syndaren. Det låter ju fint, och mycket stort, och frågan om vad vi människor förmår och inte förmår blir av avgörande betydelse. Här tycks en fundamental skiljelinje finnas mellan den troende och den icke-troende. I tron, den kristnes tro, används begreppet förlåtelse på ett annat sätt än vad som är brukligt i mer vardagliga sammanhang av i dag. Förlåtelsen ges i det kristna utan att den som är förlåten är relevant för själva förlåtelsen. Syndaren är som en statist, och förlåtelsen kommer att handla om att offret och de som berörts av övergreppet ska må bättre, släppa sina negativa känslor och gå vidare. Desmond Tutu, ärkesbiskopen från Sydafrika, skrev för ett tiotal år sedan en bok med titeln ”Förlåtelse”. ”Det finns inget som inte kan förlåtas, och det finns ingen som inte förtjänar förlåtas”, skriver han, för vi är ”alla förenade med varandra”. Hans tanke är att vi utan förlåtelsen är ”fjättrade till den människa som skadat oss” och att förlåta blir vägen till en inre försoning. ”När vi förlåter återtar vi kontrollen över vårt eget öde och våra egna känslor”, skriver han. ”Vi förlåter för vår egen skull.”
