I somras tillsatte regeringskansliet en utredning för att dels förstå och dels vända på en utveckling av minskat barnafödande. Sveriges barnafödande är historiskt lågt, med 1,43 barn per kvinna, och utredningen söker bland annat ”utvärdera” hur hemarbetet fördelas mellan män och kvinnor. Barnafödandet och familjevillkoren behandlas med andra ord som en politisk fråga.
Det mesta i samhället i dag är under politisk utredning, som om medborgarna inte på egen hand kunde bilda sig en uppfattning om sin omvärld, utan behöver sätta sin lit till experter av skilda slag. Det är talande att regeringskansliet inte riktar en kritisk blick mot vad staten historiskt har inneburit för barnafödandet. Kulturen ses som något som ska återspegla politiken, i stället för tvärtom.
Om vi tänker på vad en kultur är, är den i det närmaste omöjlig att föreställa sig utan familjer. Varje människa finns till för att en mor – faktisk eller ställföreträdande – tog henne till sitt bröst. Grunden för vårt språk lades via vaggvisor, tröstande ord och familjemedlemmarnas röster och tal. Hela vårt begrepp om världen fick vi via det hem vi föddes in i. Politiska strategier kommer och går, medan familjen som ett existensvillkor gäller för varje tid och plats i mänsklighetens historia.
