Granskningen av Joakim Lundells barndom riskerar att göra journaler till facit och upplevelser till något som måste bevisas. Avsaknad av anteckningar säger ofta mer om barns tystnad, vuxnas blindhet och systemets luckor. Traumatiska erfarenheter kan vara kroppsligt och känslomässigt sanna även när detaljer saknas. Att kräva pärmbevis kan bli ett nytt svek. Det skriver Daniel Cremonini, legitimerad psykoterapeut, handledare och lärare i psykoterapi.
När berättelser om uppväxt, våld och svek blir offentliga uppstår ofta ett starkt behov av att avgöra vad som är sant och vad som är falskt. I SVT:s ”Dokument inifrån” riktas detta behov mot Joakim Lundells barndomsberättelse, där frånvaron av belägg i socialtjänstens journaler används för att ifrågasätta hans upplevelser. Därmed skapas bilden av att hans historia inte stämmer. Det är ett djupt problematiskt resonemang.
Ur ett traumapsykologiskt perspektiv är det avgörande att skilja mellan objektiv dokumentation och subjektiv upplevelse. För den som varit utsatt – eller upplevt sig utsatt – är upplevelsen alltid verklig. Den är kroppsligt, emotionellt och neurologiskt sann. Det betyder inte att varje detalj måste vara korrekt återgiven i juridisk eller historisk mening, men det betyder att den inre erfarenheten inte kan avfärdas som osanning bara för att den saknar arkivstöd.
Många barn berättar aldrig. Andra berättar men blir inte trodda.
Trauma kräver inte protokoll för att existera. Ett barns upplevelse av rädsla, hot och psykisk otrygghet låter sig sällan dokumenteras. Många barn berättar aldrig. Andra berättar men blir inte trodda. Och mycket av det som formar ett barns inre liv – skam, skräck, ensamhet och känslan av att vara oskyddad – hamnar aldrig i någon journal. Avsaknad av dokumentation är därför inte bevis för avsaknad av lidande.
Trauma är dessutom inte bara ett minne, utan ett tillstånd som lever kvar i nervsystemet. Det som inte kunde förstås, regleras eller fångas upp då, fortsätter ofta att uttrycka sig genom vaksamhet, affektpåslag, skam eller inre kaos senare i livet. Ofta upprepas traumatiska mönster genom relationer, konflikter och berättelser – inte för att individen vill fastna i det förflutna, utan för att kroppen försöker skapa sammanhang i efterhand. Att berätta sin historia kan då bli ett sätt att reglera, integrera och ge mening åt det som en gång var för överväldigande.
Trauma påverkar också minnet. Överväldigande upplevelser lagras ofta fragmenterat, utan tydlig tidslinje. Bilder, affekter och kroppsliga tillstånd kan leva kvar, medan sammanhang och ord saknas. När barnet dessutom saknat möjlighet att integrera det som hänt – genom en trygg vuxen som kunnat hjälpa till att skapa sammanhang och mening – lagras erfarenheten inte som en sammanhängande berättelse, utan som ett tillstånd som följer individen genom livet.
Här blir anknytningsperspektivet centralt. Barn som växer upp med inkonsekvent omsorg, emotionell frånvaro eller bristande skydd utvecklar strategier för att överleva. Dessa strategier kan senare ta formen av stark självständighet, kontrollbehov, affektutbrott, olika former av missbruk eller ett intensivt behov av att bli sedd och trodd. Det är inte tecken på manipulation eller överdrift, utan på anpassning.
Samtidigt är det avgörande att hålla ett mentaliserande perspektiv kring familjen. Föräldrar och syskon kan bära helt andra minnen av samma period. Inte nödvändigtvis för att någon ljuger, utan för att människor i samma familjesystem ofta lever i parallella verkligheter. En förälder kan ha varit oförmögen utan att vara ond. Ett barn kan ändå ha upplevt situationen som skrämmande och traumatiserande. Dessa perspektiv utesluter inte varandra.
Joakim Lundell har inte skrivit en rättslig anklagelse. Han har berättat sin livshistoria. Den är subjektiv, ja – men subjektiv betyder inte osann. När ett barns berättelse i vuxen ålder ogiltigförklaras med hänvisning till arkiv och journaler riskerar vi att upprepa samma övergivenhet en gång till: det du kände räknas inte.
Public service har ett ansvar att granska. Men det finns också ett ansvar att förstå gränserna för vad dokumentation kan förklara. Alla sanningar ryms inte i pärmar. Men de ryms i människor.
Daniel Cremonini
Legitimerad psykoterapeut samt handledare och lärare i psykoterapi
