I 65 år har jag längtat till Tristan da Cunha. Jag har fortfarande inte kommit dit. Det börjar bli bråttom. Därför sved det lite extra i resetarmen när jag för någon vecka sedan på tv såg två britter, läkare, stå längst bak i ett transportflygplan.
De brittiska läkarna hade flugit hundratals mil över Sydatlanten, sannolikt från Sankta Helena, med sjukvårdsmateriel i en ryggsäck på magen och fallskärm på ryggen. De tumlade ur planet och hoppades i hård vind landa på den lilla plätt på jorden som ligger längst bort från all annan bebyggelse och saknar landningsbana och ligger bortom en helikopters flygradie.
Tristan da Cunha, världens mest isolerade plats. Wow!










