Ska USA ännu en gång tvingas rädda Europas befolkning från ett totalitärt politiskt styre? Den frågan måste ställas efter den senaste tidens uttalanden från EU:s företrädare och USA:s helomvändning när det gäller synen på makteliten i EU och kriget i Ukraina. Det skriver entreprenören Sam Gunnarsson.
Natos generalsekreterare Mark Rutte gick nyligen ut och varnade för att Europa måste förbereda sig för en konflikt i den skala som våra far och morföräldrar upplevde under andra världskriget, och pekade ut Ryssland som motståndare.
Ett uttalande som visar att den styrande klassen i EU har tappat kontakten med verkligheten. Var är konsekvensanalysen? Uttalandet riskerar att bli en självuppfyllande profetia snarare än att främja diplomatiska lösningar. Sådana uttalanden framstår mer som avsedda att mobilisera opinionen och avleda uppmärksamheten från EU:s egna interna gigantiska problem än att skrämma Ryssland till underkastelse.
Ledande företrädare för EU-institutionerna, såsom kommissionsordföranden Ursula von der Leyen och utrikesrepresentanten Kaja Kallas har konsekvent framhållit att en ”rättvis och varaktig fred” kräver att Ryssland avslutar sin aggression och betalar fullt skadestånd. Att rättvisa inte existerar i krig är det få som reflekterar över.
Detta implicita krav på ovillkorlig kapitulation åtföljs ofta av krav på att Ryssland drar sig tillbaka till 1991 års gränser, avstår från ytterligare territoriella anspråk och accepterar betydande begränsningar av sin militära kapacitet.
Liknande positioner har artikulerats av stats- och regeringschefer som Emmanuel Macron, Keir Starmer, Friedrich Merz och även Ulf Kristersson, som betonar att fred inte får innebära ”kapitulation” för Ukraina och att säkerhetsgarantier måste vara robusta.
Dessa krav – inklusive full territoriell återställning, omfattande reparationer och nedrustningsåtaganden från Ryssland – framstår som högst orealistiska och oförenliga med en förhandlingsprocess, särskilt mot bakgrund av det militära läget på marken. Det brukar vara förloraren som gör eftergifter – inte segraren.
Det betyder för Sveriges del att USA kommer att stötta oppositionen i Sverige.
De orealistiska kraven från EU:s företrädare riskerar att förlänga konflikten i onödan och öka faran för en bredare eskalation, inklusive kärnvapenkrig. En orättvis fred är i en sådan situation betydligt bättre än ett fortsatt krig.
Parallellt med detta har EU beslutat att frysa och eventuellt konfiskera ryska centralbanksmedel på obestämd tid, uppgående till cirka 210 miljarder euro, främst hos den belgiska clearinginstitutionen Euroclear. Detta beslut banar väg för planer på att använda avkastningen – eller delar av kapitalet – som grund för lån till Ukraina.
Om Ukraina inte kan återbetala lånen, eller om EU i framtiden tvingas återföra tillgångarna till Ryssland, är det vi skattebetalare som får stå för notan. För Sveriges del motsvarar det en betydande andel av unionens totala åtaganden. Uppskattningsvis 80–85 miljarder kronor beroende på växelkurs. Det är över fem procent av statens totala årliga budget. Till detta ska läggas 109 miljarder kronor av våra gemensamma tillgångar som regeringen redan gett bort till Ukraina.
Även om detta presenteras som en ”reparationslåns”-konstruktion som undviker direkt konfiskering, innebär det ett allvarligt prejudikat som riskerar att underminera förtroendet för europeiska finansiella institutioner globalt. Andra länder och investerare kan dra slutsatsen att tillgångar i Europa inte längre är skyddade från politiskt motiverade angrepp och flyttar tillgångarna till säkrare länder.
EU:s strukturella utmaningar förstärker bilden av ett vanstyre som prioriterar konfrontation framför inhemska prioriteringar: hög skuldsättning, omfattande stöd till Ukraina, samhällsfarliga migrationsrelaterade spänningar och en energipolitik som försvagat industrins konkurrenskraft. Dessa faktorer bidrar till en växande ekonomisk och social kris som hotar den rådande politiska ordningens legitimitet.
Mot denna bakgrund framstår den amerikanska administrationens initiativ till diplomatiska förhandlingar som ett välkommet skifte mot realism. Genom att förespråka vapenvila, territoriella kompromisser och säkerhetsarrangemang som undviker Ukrainas Natomedlemskap, söker man en hållbar lösning som minimerar risken för fortsatt blodspillan, bredare konfrontation och i slutändan leder till en varaktig fred. Detta står i skarp kontrast till den europeiska linjen, som domineras av bombastiska uttalanden och krigsretoriska utspel.
USA har nyligen formulerat en ny nationell säkerhetsstrategi, NSS. USA beskriver Europa som på väg mot ”civilizational erasure” (civilisatorisk utplåning) på grund av den politik som drivs från Bryssel. Detta inkluderar migration som ”förändrar kontinenten och skapar konflikt”, censur av yttrandefrihet, undertryckande av politisk opposition, sjunkande födelsetal och förlust av nationella identiteter och självförtroende. Dokumentet varnar för att Europa kommer att vara ”oigenkännligt inom 20 år eller mindre” om trenderna fortsätter.
USA ser nu EU som en elitdriven, självdestruktiv kraft som hotar den västerländska civilisationen, och de avser att stödja oppositionella (nationalistiska och patriotiska) krafter för att driva fram ett maktskifte bort från nuvarande EU-politik.
Det betyder för Sveriges del att USA kommer att stötta oppositionen i Sverige. I Sveriges riksdag finns i dag ingen opposition till styret i Bryssel utan det är åtta nyanser av samma ja-sägande politiska maktelit. Oppositionen är i stället alternativmedia, dissidenter och politiska partier under etiketten ”övriga partier” i opinionsundersökningar.
Det är nästan en klassisk form av poetisk rättvisa när EU, som i decennier har finansierat oppositionella rörelser, stött regimkritiska NGO:er och lagt sig i andra länders inrikespolitik under flaggan för ”demokrati och värderingar”, nu själv blir måltavla för en stormakts öppna stöd till interna motståndskrafter.
Detta är en seismisk förändring i relationerna till den politiska eliten i EU och ingjuter hopp om fred, frihet, förändring och framtidstro för alla europeiska befolkningar.
Sam Gunnarsson
Entreprenör
