I denna artikel i vår serie om de politiska ideologierna fördjupar vi oss i anarkismen, som är en samlingsideologi för dem som motsätter sig statlig makt. Genom tre skrifter ringas anarkismens intellektuella tankegods in.
Att klart definiera en politisk ideologi är svårt, och ingen ideologi är förmodligen så mångfacetterad och svårkategoriserad som anarkismen. En tanketradition som rymmer såväl etiska egoister och kapitalister, som menar att staten står i vägen för individens och företagens intressen och frihet, som konservativa som menar att det traderade står över allt vad stat heter. Här finns allt från mördaren Leon Czolgosz – som sköt den amerikanske presidenten William McKinley till döds – till pacifisten Lev Tolstoj. Den förstnämnde motiverade sitt våld med att motstånd mot staten är ett slags självförsvar, medan den andre ansåg att inget våld är berättigat, vare sig folkligt eller statligt.
En gemensam nämnare är emellertid lätt att se: Staten är av ondo och det är möjligt att organisera samhället på ett annat sätt. I den första delen av denna artikelserie såg vi att uppfattningar om staten hänger samman med människosyn. Ett mer konservativt synsätt på människan betonar att vi är syndfulla och behöver sociala inrättningar som stöd för att inte falla i vår egen avgrund. Medan en mer vänsterorienterad syn på saken gör gällande att människan i sig själv är god, medan samhället ofta förklaras som en fiende. Med en sådan bakgrund är det rimligt att betrakta anarkismen som en vänsterideologi, som tar det antiauktoritära på allvar. För om man verkligen vänder sig mot auktoriteters välde, borde det kvitta en lika om makten betraktar sig som kapitalistisk eller socialistisk.
