Stadsbor kan hylla vargen när den inte river får eller tar hundar. Kostnaden hamnar på landsbygden. Låt tätorterna betala kommuner per varg och låt de boende avgöra antalet. Det menar Jakob Sjölander, debatt- och krönikeredaktör för Bulletin.
En morgon går en fårbonde ut i hagen. Han möts av en massaker – tjugo döda får. Bonden har fött upp djuren i flera år, och kan alla deras namn. Några går fortfarande runt med inälvorna hängandes utanför kroppen, och dessa får han själv avliva. Sådant ökar inte vargens popularitet på landsbygden.
Men det verkar å andra sidan inte skada vargens popularitet i städerna. Det är lättare att tycka om dessa karismatiska och legendomsusade djur när man inte får sina får rivna, sina hundar uppätna, eller behöver oroa sig när barnen är ute och leker.
Vargens vara eller icke vara är en fråga med både för- och nackdelar. Det finns säkerhetsrisker, men även ekologiska och ekonomiska fördelar. Nog vore det bra om vargarna åt upp en del vildsvin, och det är svårt att ha vargjakt och vargturism om det inte finns några vargar. Den främsta fördelen är ändå att många helt enkelt gillar att vi har varg i landet, trots (eller tack vare?) att de aldrig ser dem.
Det är i de vargälskande tätorterna som rösterna, pengarna och myndigheterna finns.
För- och nackdelar är i sig inget märkligt – politik är konsten att göra avvägningar. Men just vargfrågan har den egenheten att fördelarna hamnar hos vissa och nackdelarna hos andra, men att de som får fördelarna också har makten. Det är i de vargälskande tätorterna som rösterna, pengarna och myndigheterna finns.
Men när det är svårt att komma överens så finns det ett utmärkt smörjmedel – pengar. Låt helt enkelt storstadsborna kompensera landsbygdsborna för besväret att ha varg runt knuten.
Det jag föreslår är att vargkommuner (alternativt regioner eller länsstyrelser) får en årlig summa per varg. Samtidigt ska landsbygdsborna ha fullständig rätt att själva bestämma hur många vargar det ska finnas i området. Eller inte finnas. De får ta en titt på den erbjudna summan, och avgöra om erbjudandet faller dem i smaken.
Pengarna ska spenderas där vargen finns, till stöd för lokalbefolkningen. Detta ger landsbygdsbefolkningen ett skäl att bry sig om vargen. Med ett tillräckligt högt pris skulle olika byar börja stjäla varandras vargar! Eventuella tjuvskyttar skulle förvandlas från hjältar till vandaler.
Men vad händer om pengarna inte räcker? Om vi tycker att alltför många kommuner väljer att använda sin lagstadgade rätt att utrota vargen? Då finns det en enkel lösning med minimal byråkrati: Höj vargpengen.
Det är frestande att ta saker utan att betala för dem. Denna frestelse har orsakat oändliga tragedier genom historien. Men detta är – för att tala ekologiskt – ”inte hållbart”. På samma sätt som man inte förväntar sig att folk ska förse oss med mat, husrum, transport och underhållning utan att vi betalar, så ska vi inte förvänta oss att landsbygdsbefolkningen ska bry sig om vargen om de inte får något för det. Detta är rättvisa och civilisation – motsatsen är stöld.
Jakob Sjölander
Debatt- och krönikeredaktör Bulletin
