Att leva är till en inte ringa del att förhålla sig till missförstånd. Man kan sitta på sitt stamfik och konstatera att uppkopplingen är för dålig längst in i rummet och välja byta bord. Det kan räcka för förödande missförstånd. Jag sätter mig närmare routern – som ligger innanför köket – och hinner inte skriva många ord innan en ung svart man står framför mig och ser ursinnig ut. Vad har jag nu gjort, hinner jag tänka, som av gammal vana. Det visar sig att mannen suttit i närheten av mig och uppfattat det som att jag flyttade på grund av honom, närmare bestämt för hans hudfärg. Vad gör jag? Trött på detta slags misstänkliggörande väljer jag att inte förklara mig utan säger att jag sitter var f-n jag vill. Vilket inte lugnar den unge mannen, givetvis. Så har alltså ett missförstånd lett till ett annat och situationen är så att säga hopplös. Hur ska detta sluta, tänker jag, då den unge mannen dels är vältränad och dels är kränkt i sitt allra innersta (som uppenbarligen i hög grad sitter i hans hudfärg). Tack och lov dyker ägaren till kaféet upp med en frågande uppsyn och sin sedvanliga godmodighet, och situationen blir löst – inte genom att själva problemet eller missförstånden har klarats upp, utan genom att ägaren inte vill ha bråk på sitt kafé, och drar vi detta ett steg längre, genom att vi har en kultur i vårt land som är hygglig eller civiliserad, som det heter. Och, kunde man lagt till, att vi har en kultur där människor är fria att vara vilka de är och dessutom ha synpunkter på vad som helst utan att någon behöver ta fram stora smockan, en kniv, en machete eller en revolver.
Detta kan tyckas vara en lustig anekdot, men tänker man efter sträcker den sig långt. Missförstånd är sällan bra. Hur mycket utgörs av missförstånd i den verklighet vi ser i dag? Ser man på samhället som ett utvidgat hem, ett hem som konstitueras av det som vi har gemensamt, om det nu är modersmålet, tradition, etnicitet, eller vad man nu väljer att fokusera på när man vill definiera något som går bortom våra försök att fånga in det, ja, ser man på begreppet hem i en sådan utvidgad mening är det inte oförargligt att mötas av misstänkliggöranden och att behandlas som ett potentiellt hot i sin vardag. När att vara den man är i sin egen kulturella miljö blir ett problem är någonting allvarligt fel. Missförstånden genomsyrar så att säga hela atmosfären, och alla får vara på sin vakt – ingen är hemma, ingen kan vila i det som är. När jag skriver detta har det bara för några dagar sedan åter skjutits. Denna gång på ett centralt torg i Uppsala. En vän som bor i staden skriver att han cyklade förbi torget med sin dotter bara någon timme innan skjutningen. En ung man skjuter tre andra unga män till döds – på en frisersalong. Vid femtiden en vardag i Uppsala. Hur hamnade vi här?
