Ordningsvakter i Sverige möter varje dag våldsamma situationer med hotfulla och ibland knivbeväpnade individer. Vi är obeväpnade och har otillräcklig utrustning. Vi kräver att få använda pepparspray, men polismyndigheten säger nej. Det handlar inte bara om arbetsmiljö – det handlar om rätten att komma hem hel efter jobbet, skriver ordningsvakten och skyddsombudet Sebastian Kallander.
Det svenska samhället har förändrats – våldsamma konfrontationer har blivit vardag för ordningsvakter i kollektivtrafik, gallerior och på sjukhus. Samtidigt vägrar Polismyndigheten att ens överväga möjligheten att låta ordningsvakter bära OC-spray (pepparspray) som ett icke-dödligt självförsvarsmedel. Det är ett farligt ställningstagande – inte bara för ordningsvakterna, utan för allmänheten.
Ordningsvakter har rätt att använda våld i tjänsten, men står ofta obeväpnade inför berusade, hotfulla och ibland knivbeväpnade individer. Alternativen i en upptrappad situation är ofta kroppskrafter – eller batong. OC-spray hade i många fall varit ett mindre ingripande alternativ som kunnat skydda både vakten och den omhändertagne.
Men trots detta säger Polismyndigheten gång på gång nej. I sitt remissvar till Ordningsvaktsutredningen 2021 (SOU 2021:27) avstyrkte man förslaget att tillåta OC-spray. I senare interna promemorior framgår samma inställning: Ordningsvakter är ”civila” och bör inte få bära ”våldsmedel”. Vad man inte verkar förstå är att våld redan förekommer – men utan verktyg för att hantera det på ett kontrollerat sätt.
Vi har nu sett flera rättsfall där ordningsvakter dömts för grov misshandel eller vållande till annans död i samband med ingripanden som blivit fysiskt utdragna – i brist på mellantvång. Hovrätten för nedre Norrland dömde nyligen en ordningsvakt till fängelse efter ett nyårsingripande. Och i november 2024 fastställdes en fällande dom mot två ordningsvakter som orsakade en persons död i tunnelbanan. I båda fallen hade OC-spray kunnat förhindra tragedin.
Kravet på att ordningsvakter ska få bära OC-spray stöds också från fackligt håll. Transportarbetareförbundet, som organiserar många ordningsvakter i kollektivtrafiken, har själva framfört att deras medlemmar bör ha tillgång till OC-spray som en del av sin skyddsutrustning. Det handlar inte bara om arbetsmiljö – det handlar om rätten att komma hem hel efter jobbet. När både de anställda och deras fackliga företrädare är eniga, men myndigheten fortfarande vägrar lyssna, då är det tydligt att något är fel i systemet.
Vi överväger att inrätta en ny, fristående myndighet med ansvar för ordningsvakter.
I flera andra europeiska länder har ordningsvakter, säkerhetspersonal eller personal med motsvarande funktioner redan rätt att bära försvarsspray eller OC-spray. I Finland har väktare och ordningsvakter möjlighet att bära pepparspray under vissa omständigheter, efter särskild utbildning och tillstånd. I Polen är det ännu mer etablerat – där är OC-spray ett vanligt verktyg för vakter inom kollektivtrafik och vid evenemang. Även länder som Estland, Tyskland och Tjeckien har öppnat för detta.
Sverige ligger alltså inte i framkant – vi ligger efter. Sverige kräver samma ansvar från ordningsvakter som i andra länder, men vägrar ge samma förutsättningar. Det är både ologiskt och farligt. Flera politiska partier har uttryckt förvåning över att ordningsvakter i Sverige inte har tillgång till icke-dödliga försvarsvapen som OC-spray.
Flera poliser, som själva arbetar nära ordningsvakter, ser med förvåning och oro på att ordningsvakter inte tillåts bära OC-spray. Det är en kritik som kommer från frontlinjen, där många känner att Polismyndighetens regelverk inte motsvarar verkligheten ute på fältet. Dessa poliser förstår inte resonemanget bakom myndighetens strikta nej och beklagar att ordningsvakternas arbetsmiljö och säkerhet därmed försämras. Det finns politiker inom både det röda och blåa blocket som uttrycker stöd för att ordningsvakter ska få bära icke-dödliga vapen som OC-spray. Detta visar att frågan inte är partipolitisk utan handlar om trygghet, arbetsmiljö och rättssäkerhet. Det är därför anmärkningsvärt att Polismyndigheten ändå håller fast vid sitt nej – trots att politiker på båda sidor av riksdagens kammare ser behovet.
Om vi ska kunna möta dagens och morgondagens hotbild måste regelverket moderniseras och ge ordningsvakter rätt verktyg – oavsett politisk färg.
Polismyndigheten vill att ordningsvakter inte bara ska observera och rapportera, utan ingripa fysiskt vid ordningsstörningar. Att avstå från ingripande kan leda till att man ifrågasätts i sin lämplighet, eller till och med förlora sitt förordnande. Samtidigt vägrar samma myndighet att ge ordningsvakter tillgång till moderna, kontrollerade tvångsmedel som OC-spray.
Det här skapar en omöjlig arbetsmiljö – särskilt för nya eller mindre erfarna ordningsvakter. Man tvingas välja mellan att ingripa och riskera åtal eller våld, eller att stå passiv och riskera att förlora jobbet. För allmänheten innebär det att rättssäkerheten urholkas, och att den som försöker göra rätt ändå riskerar att bli rättslös. Det är en farlig dubbelmoral som riskerar att knäcka både systemet och människorna som håller det uppe.
Om Polismyndigheten inte kan eller vill ge ordningsvakter de verktyg som krävs för att skydda sig själva och andra, måste vi börja ifrågasätta hela upplägget. Det är orimligt att tusentals ordningsvakter i Sverige varje dag förväntas hantera våldsamma situationer med otillräcklig utrustning och svagt rättsligt stöd samtidigt som deras uppdragsgivare vägrar lyssna.
I denna situation bör vi överväga att inrätta en ny, fristående myndighet eller nationell funktion med ansvar för ordningsvakter – en modern motsvarighet till ABAB – där utbildning, utrustning och rättssäkerhet ges den tyngd som krävs. Det skulle skapa en mer professionell, rättvis och trygg arbetsmiljö – och bidra till ett mer robust samhällsskydd.
Det handlar inte om att bygga ett parallellt polisväsende – utan om att ge samhället bättre verktyg där polisens resurser inte räcker till. Med rätt förutsättningar kan ordningsvakter avlasta polisen och öka tryggheten – men då krävs att staten tar ansvar.
Sebastian Kallander
Representant för slutna forumet ”Bevakningsbranschen – på gott och ont”
