Ukrainakonflikten har blottlagt en värld där geopolitiskt maktspel och militär upprustning prioriteras över både klimat och mänsklig säkerhet. Beslutsfattare och medier talar om klimaträttvisa och moral och marginaliserar fredsrörelsens krav på diplomati i den dominerande krigsretoriken. Natos påstådda hotbild från Ryssland har medfört en markant ökning av koldioxidutsläppen, skriver entrepenören Sam Gunnarsson.
Kriget i Ukraina har inte enbart resulterat i omfattande mänskligt lidande utan också utlöst en eskalerande miljökatastrof, vilket tydliggör en djupgående motsägelse i västvärldens politiska retorik. Medan beslutsfattare och medier framhåller vikten av att bekämpa klimatförändringarna, bidrar deras simultana krigsretorik och militära upprustning till att underminera de globala klimatmålen. I denna konfliktkontext framträder en påtaglig frånvaro av organisationer eller inflytelserika aktörer som aktivt förespråkar fred och besinning, vilket i stället lämnar utrymme för en spiral av eskalerande spänningar.
Enligt en studie rapporterad av Omni den 27 maj har Natos intensifierade upprustning, driven av påstådd hotbild från Ryssland, medfört en markant ökning av koldioxidutsläpp. Natos krav på att medlemsstater femfaldigar sitt markbaserade luftvärn och allokerar fem procent av BNP till försvaret – en policy som Sverige anslutit sig till – har stimulerat en ökad produktion av vapen och militär utrustning, vilket direkt bidrar till högre utsläpp.
Forskning från Initiative on GHG Accounting of War uppskattar att Ukrainakriget genererat 230 miljoner ton koldioxidekvivalenter (MtCO2e) under perioden 2022-2025. Som jämförelse uppgick Sveriges territoriella utsläpp 2023 till 44,4 MtCO2e, vilket innebär att krigets utsläpp motsvarar cirka 5,2 gånger Sveriges årliga utsläpp. Denna siffra understryker den betydande klimatpåverkan som konflikten medför.
Samtidigt som beslutsfattare i Sverige och EU framhåller ambitionen att uppnå nettonollutsläpp och begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader, kanaliseras betydande resurser till militär upprustning. Sveriges försvarsutgifter har ökat från 70 till 110 miljarder kronor årligen för att uppfylla Natos krav på två procent av BNP, medel som alternativt hade kunnat investeras i miljövård, hälso- och sjukvård, utbildning eller omsorg. Försvarsmakten är dock undantagen från att redovisa sina utsläpp, vilket döljer den faktiska miljöpåverkan av Sveriges Natomedlemskap och militära engagemang. Denna inkonsekvens belyser en paradox: de politiker som offentligt försvarar klimaträttvisa och hållbarhet förbiser medvetet att den militära sektorn globalt är en av de största utsläpparna. Enligt Svenska Freds motsvarar Försvarsmaktens inrikestransporter en tredjedel av inrikesflygets utsläpp, trots att fullständig transparens saknas avseende deras totala klimatpåverkan.
Medan beslutsfattare och medier talar om klimaträttvisa marginaliseras fredsrörelsens krav på diplomati.
Krigets miljömässiga konsekvenser sträcker sig långt bortom direkta utsläpp. Förstörelsen av infrastruktur, läckage av kemikalier och markföroreningar – exempelvis PFAS från militärens brandskum – orsakar långvariga skador på ekosystem och människors hälsa. Trots dessa effekter är det påfallande tyst från aktörer som borde verka för fred. Fredsrörelsen, såsom Svenska Freds, som kritiserat Natomedlemskapet, har marginaliserats i den offentliga debatten och ofta avfärdats som naiv eller verklighetsfrånvänd. Fredsinitiativ drunknar i en dominerande krigsretorik, där såväl politiker som medier fokuserar på upprustning och sanktioner snarare än diplomati och konfliktlösning. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard framhöll i utrikesdeklarationen 2025 att stödet till Ukraina är en ”moralisk plikt”, men utan att beröra hur detta stöd – som nu överstiger 80 miljarder kronor – påverkar klimatet eller Sveriges kapacitet att tillgodose inhemska behov.
Utöver den miljömässiga krisen hotar konflikten att eskalera till ett kärnvapenkrig, vilket ytterligare accentuerar dess globala implikationer. Natos upprustning och den intensifierade konfrontationen med Ryssland har höjt spänningarna till nivåer som inte skådats sedan kalla kriget. Ryssland har vid flera tillfällen varnat för att Natos expansion och vapenleveranser till Ukraina kan utlösa en kärnvapeneskalering, och enligt Sipri, Stockholm International Peace Research Institute, har antalet operativa kärnvapenstridsspetsar globalt ökat till 12 121, varav 9 585 är i militär beredskap. Politiska beslutsfattares krigsretorik och upprustningsstrategier riskerar därmed att få katastrofala konsekvenser, där civilbefolkningen – som alltid – drabbas hårdast.
Ukrainakonflikten har blottlagt en värld där geopolitiskt maktspel och militär upprustning prioriteras över såväl klimat som mänsklig säkerhet, till priset av civilbefolkningens välfärd. Krigets utsläpp på 230 MtCO2e motsvarar ca 5,2 gånger Sveriges årliga utsläpp, samtidigt som risken för ett kärnvapenkrig eskalerar – en risk som nu förstärkts av Ukrainas attack mot ryska bombflyg i Murmansk och Irkutsk, vilket potentiellt bryter mot Start-avtalet. Attacken framkallade paradoxalt nog en triumferande respons bland beslutsfattare och opinionsbildare, trots att den snarare borde inge djup oro över de potentiella konsekvenserna.
Medan beslutsfattare och medier talar om klimaträttvisa och moraliska förpliktelser, som Sveriges 80 miljarder kronor i stöd till Ukraina, marginaliseras fredsrörelsens krav på diplomati i den dominerande krigsretoriken. Denna motsägelsefulla politik undergräver både planetens och dess invånares framtid, vilket understryker det akuta behovet av att prioritera fred, transparens och hållbarhet framför geopolitiska och militära agendor. Sverige behöver akut nya ledare som sätter folkets trygghet och välfärd först – inte de geopolitiska maktspel som riskerar att offra både medborgare och planetens framtid.
Sam Gunnarsson
Vd, LSG Communication AB
