I år har det gått ett sekel sedan den omtvistade franske idéhistorikern Michel Foucault föddes. Hans kritiska undersökningar av institutionernas framväxt och maktutövning är omtalade. Vi tittar på några av hans främsta böcker för att ta reda på vad hans mer övergripande verklighetsuppfattning egentligen innebär.
År 1971 ställdes den franske idéhistorikern Michel Foucault (1926–1984) mot den amerikanske lingvisten Noam Chomsky (född 1928) i en numera berömd debatt. Temat var den mänskliga naturen, sett till både kunskap och politik. I denna diskussion menade Chomsky att det finns en mänsklig natur att förhålla sig till, vilket vi exempelvis märker genom hur lätt ett barn tar till sig språk, utan att alls lära sig de grammatiska grunderna. Enligt Chomsky blir det politiska målet att bygga ett samhälle som motsvarar vår mänskliga natur, vilket han menar görs genom jämlikhet och frihet.
Foucault bestred att någon given mänsklig natur existerar och att ingenting finns att förstå bortom den makt som det rådande samhället utövar. Han anser att även det till synes självklara kommer från maktutövning och tar som exempel vårt sätt att klassificera människor som exempelvis sjuka eller friska, brottslingar eller laglydiga. Målet med politisk förändring är inte att frigöra vår mänskliga natur hos Foucault, men han menar samtidigt att vi ständigt bör slå oss fria från de rådande berättelserna. Han säger vidare i samtalet med Chomsky att en eventuell revolution kommer att handla om makt och våld snarare än om rättvisa och frihet. Efter debatten lär Chomsky ha sagt att Foucault är den mest amoraliska människa han mött.
