Enligt den portugisiske författaren Fernando Pessoa är våra tårar allas tårar. Vi kan inte, i den mån vi gråter ärligt, göra en åtskillnad mellan den egna och den andres sorg och smärta; tårarna förenar oss, liksom dess andra sida, solsidan, med livsglädjen, inte minst. Det heter ju att skratt smittar, och vi ser hur den ena eller den andra känslan sprider sig i rummet, melankoli, uppsluppenhet, humor – vi dras med, vare sig vi vill det eller inte, vare sig vi bejakar den eller arbetar mot den och rent av måste förneka den. En lärare berättar för mig om hur det har sett ut i skolorna de senaste decennierna. Ett högstadium i innerstaden. En pojke anmäler till skolledningen att en annan pojke stulit hans kamera. Tjuven är en ökänd bråkmakare, och kommer med tiden bli en regelrätt kriminell. Stämningen är orolig och hotfull så fort han stiger in i ett rum. Skolledningen tar ett ovanligt beslut – man låser upp hans skåp och hittar den stulna kameran. Ställd mot väggen säger pojken att någon måste ha lagt den i hans skåp. Han far ut i anklagelser mot andra. ”Det är Felix”, och så vidare. Man undersöker kameran och ser att han filmat sig själv framför spegeln inne i en av skolans toaletter. Där står han och poserar inför sig själv. Här borde denna historia ha fått sitt slut. Men pojken blir än mer aggressiv när han konfronteras med filmen. Det är inte han på bilderna, säger han, det är någon annan. Ni försöker sätta dit mig, säger han, och far ut mot skolan, mot lärarna och mot samhället i stort. Ja, hela världen har gaddat ihop sig emot sådana som han, och bevisen för detta blir de för dagen gångbara. Rasism, fascism, och så vidare. Jag frågar läraren vad man sedan gjorde med pojken. Ingenting, svarar hon. Men fick han inget straff? Tvingades han inte att åtminstone erkänna? Nej, svarar hon, man lät det hela vara.
Kulturchefer som gråter


