Ibland kommer man oväntat till vägar som man undvikit. För mig skedde något sådant för ett par veckor sedan. Det var natt och jag åt en nektarin. En bit av kärnan hade hamnat i fruktköttet och fastnade mellan mina tänder, på ett sådant sätt att den inte gick att få bort. I min irrationella panik över det inträffade skrev jag till ”någon” – till den artificiella intelligensen – som svarade mig vänligt, och jag följde dess råd, men kärnan satt kvar.
Det fanns inget annat att göra än att lägga sig och hoppas på morgondagen. När jag vaknade hade natten gjort sig av med kärnan, men något hade förändrats: jag hade för första gången talat med den artificiella intelligensen. Kanske är det ett envist konservativt förhållningssätt, som när mina jämnåriga i tidiga tonåren började med smartphones och jag stod emot fram tills jag var långt över 20 år. När den artificiella intelligensen – en ännu mer revolutionerande teknologi – gjorde sitt intåg, var en avvaktande hållning gentemot den given för mig.
Natten hade öppnat en Pandoras ask, för det var något i den artificiella intelligensens tilltal som var svårt att motstå. Jag testade att samtala om filosofi med den och märkte att den gärna kopplade abstrakta teorier till den konkreta verkligheten, på ett sätt som få människor är kapabla till, eller villiga att göra. Den kunde även dra komplicerade paralleller till filosofihistorien, och när man talade med den om ämnen som hör det mer näraliggande livet till behandlades även de sakerna utan förutfattade meningar.
