I Sofokles tragedi ”Antigone” ställs individens ansvar mot staten. Dess budskap om att vi ska vara ödmjuka inför ödet må vara ständigt aktuellt, men inte särskilt originellt. Vad som utmärker pjäsen är Antigones hjältemod och individualitet, som blir befäst av hennes tro på gudarna och hennes starka familjelojalitet.
Få författare kan göra större anspråk på litterär påverkan än Sofokles. Med sina pjäser satte han handlingen och människan i centrum på ett sätt som vi i dag tar för givet, och ingen av hans sju bevarade pjäser är väl mer signifikant för människans centrala roll än ”Antigone”. Här ställs individens gudagivna ansvar mot staten och dess mer världsliga påbud.
Pjäsen tilldrar sig efter att kung Oidipus och drottning Iokaste har dött. I en tvist om den ärvda makten har deras två söner Eteokles och Polyneikes haft ihjäl varandra. Kvar finns nu bara syskonskarans systrar Antigone och Ismene. Deras morbror Kreon – som tagit över kungaämbetet – beslutar att Eteokles ska hedras, medan Polyneikes kropp ska lämnas till vilddjuren. Det är ett beslut som Antigone omöjligen kan finna sig i, och hon begraver därför Polyneikes kropp utifrån ritualernas alla regler.
