När svenska barn mår allt sämre svarar politiken med att mäta dem tidigare. Det är inte bara fel väg, det riskerar också att göra skolan stelare, mer styrd och mindre anpassad till barns faktiska behov, vilket i sin tur kan förvärra problemet och skapa en skola med mindre utrymme för trygghet och utveckling. Det menar småbarnsmamman Cecilia Strandevall.

Den nya skolreformen, som innebär en tioårig grundskola och tidigare kartläggning av barn, presenteras som en satsning på kunskap och likvärdighet. En central förändring är att förskoleklassen avskaffas och ersätts av en ny första årskurs i grundskolan. Den förskoleklass som i dag fungerar som en viktig övergång mellan förskola och skola – med stort fokus på lek, relationer och social utveckling – försvinner därmed som egen skolform. I stället möter barnen en mer skolifierad miljö tidigare, med tydligare kunskapskrav redan från sex års ålder.

Samtidigt ser vi att svenska barn och unga rapporterar ökande psykisk ohälsa, minskad skoltrivsel och högre stressnivåer. Det är inte en sidofråga. Det är kanske den mest avgörande frågan av alla. Internationella jämförelser visar dessutom att svenska barn inte bara mår sämre över tid – utan också sämre än många av sina jämnåriga i Europa, inklusive våra nordiska grannländer. Det gör frågan om barns psykiska hälsa ännu mer akut.

Det finns en avgörande skillnad mellan att förstå ett barn och att definiera det.

Ändå adresserar reformen inte detta problem. Den fokuserar i stället på tidigare kunskapskrav, mer struktur och ökad kartläggning. Tidig kartläggning kan låta positivt, och självklart ska barn få stöd i tid. Men det finns en avgörande skillnad mellan att förstå ett barn och att definiera det. När dokumentation följer barnet från förskolan in i skolan finns en risk att barnet tidigt får en etikett. Vi vet från både forskning och praktik att sådana etiketter kan bli självuppfyllande.

Förväntningar formar bemötande, och bemötande formar barn. Forskning inom pedagogik och utvecklingspsykologi har länge varnat för just detta. Professor Ingrid Pramling Samuelsson har exempelvis pekat på risken med att skolans krav flyttas ned i åldrarna, där lek och relationsbaserat lärande riskerar att trängas undan. Även forskare som Christian Eidevald har betonat vikten av att möta barn utifrån deras egen utveckling, inte utifrån standardiserade bedömningar i för tidig ålder.

Detta sker dessutom i ett system där besluten i stor utsträckning fattas långt från klassrummen. Reformen drivs av politiker och utredningar, inte av lärare som dagligen möter barnens verklighet. Det betyder att perspektivet riskerar att bli begränsat. Att forma skolan utan förankring i vardagen är som att utforma föräldraskap utan att själv vara delaktig förälder i barnens vardag. Reformen har i hög grad drivits fram genom politiska beslut och statliga utredningar, med företrädare som Lotta Edholm (L) och tidigare utbildningsministern Anna Ekström (S) i centrala roller. Ingen av dem har egen erfarenhet av att arbeta som lärare i klassrum.

Om vi lyfter blicken ser vi att de länder där barn rapporterar högre välbefinnande i skolan, som Danmark och Nederländerna, inte har valt den här vägen. Där är det tydligt fokus på relationer och trygghet. Barn möts som individer i nuet, inte som profiler som ska förvaltas över tid. Det är en avgörande skillnad. Den svenska reformen riskerar i stället att göra det som redan är ett problem värre. Mer krav tidigare, mer dokumentation och mindre utrymme för lek och utveckling i egen takt – i en tid när barn redan upplever ökad press.

Samtidigt väcker reformen en större fråga som sällan diskuteras öppet: Var går gränsen mellan statens ansvar och familjens frihet? Sverige har redan i dag en av Europas mest långtgående och strikta skolplikter, där fokus ligger på fysisk närvaro och där möjligheterna för familjer att välja alternativa vägar i praktiken är nästan obefintliga. I länder som Danmark ser det annorlunda ut. Där ges familjer större utrymme att ta ansvar för sina barns utbildning. I det ljuset innebär den nya reformen ytterligare ett steg i striktare riktning. För när barn kartläggs allt tidigare och dokumentation följer dem genom skolsystemet ökar statens inflytande över hur barns utveckling definieras – samtidigt som familjens utrymme att forma sina barns vardag minskar. Det är en moralisk fråga som förtjänar eftertanke.

Det betyder återigen inte att staten saknar ansvar. Alla barn har rätt till utbildning, och samhället måste kunna fånga upp de barn som behöver stöd. Men det måste finnas en balans. Ett alltför styrande system riskerar att förlora det som är allra viktigast: barnet som individ. Om vi menar allvar med att förbättra barns situation i skolan måste vi börja i rätt ände.

Vi behöver stärka relationerna mellan lärare och elever, ge utrymme för rörelse, lek och återhämtning, minska onödig administration och skapa mer tid för det som faktiskt bygger tillit och trygghet. Vi behöver ge lärare förtroendet att vara just lärare utan alltför hård politisk styrning. Vi behöver fundera över vad som väger tyngst: barnens betyg eller barnens skoltrivsel, och kanske framför allt hur vi kan göra lärandet roligare och mindre stelbent.

Frågan är inte om barn ska lära sig mer. Frågan är om de ska orka.

För i slutändan är det inte de barn som presterar bäst som är skolans största framgång, det är de barn som mår tillräckligt bra för att känna motivation. Som får med sig lusten att lära, kraften att vilja och modet att bidra med just det som de är bra på.

Och där är vi inte i dag.

Så vi behöver som sagt börja i rätt ände.

Ska framtidens skolreformer handla om högre krav och mer faktainlärning tidigare eller om att möta de verkligt viktiga frågorna?

Cecilia Strandevall
Småbarnsmamma