I den nya boken ”Gud och jag” delar Hanna Sundby med sig av sina reflektioner om Gud och sitt eget liv. I originella tankebanor och en speciell anda av försoning smälter förståelse för världen och jagets läkning samman till en omtumlande helhet.
Ett citat som jag påminns om under läsandet av den debuterande författaren Hanna Sundbys bok ”Gud och jag” är: ”Gud avstår – i viss mening – från att vara allt” (skrivet av Simone Weil). I början av boken förklarar Sundby sin syn på Gud. Hon föreställer sig att han tog en del av sig själv och splittrade upp den, och så uppstod vår värld. Det rör sig alltså om en kombination av den abrahamitiska skapelsemyten och ett mer panteistiskt synsätt – att Gud, i en djupare bemärkelse, är allt, även om han har delat sig. Det vi kallar mörker, separation, kaos och ensamhet menar hon uppstår i ”revan som skapas mellan honom själv och den andre”.
Det är alltså i korthet vem Gud är i boken. Vem är då jaget? Det är Sundby själv, som beskriver en barndom där hon upprepade gånger utsattes för sexuella övergrepp av en närstående. Sedermera drabbas hon av psykoser och skriver att stora delar av boken har författats under ett tillstånd av hypomani och psykos. Men vad är egentligen det som har benämnts ”galenskap” och blivit ett område för psykiatrin att bota? Kan allt bortförklaras som vanföreställningar, eller finns det också en speciell form av visdom i det ”galna” och ”psykiskt instabila”? Det som en gång i tiden sågs som uppenbarelser är numera reducerat till psykisk sjukdom.
