Svenskhet är inget hittepå
Rapsfält i Uppland. Foto: Aron Lamm / Epoch Times


Olika världshändelser har återigen gett bränsle till den numera ständigt puttrande diskussionen om vad det innebär att vara ”svensk”. Det här är dock en diskussion som är svår att föra om man låtsas som om ”svenskhet” inte är någonting som faktiskt finns på riktigt.

Att vi pratar så mycket om svenskhet numera har så klart till stor del med frågan om invandring och integration att göra. Dessvärre stannar den oftast vid rättigheter och skyldigheter och möjligen en ganska fladdrig debatt om vad ”svensk kultur” och ”svenska värderingar” egentligen är. Utanför finrummets dörrar förs dock även den känsligare diskussionen om huruvida svenskar som folkgrupp riskerar att bli en minoritet i sitt eget land, och om hur dess utsikter i långa loppet ser ut. Känsligt, eftersom många i finrummet i den anar något slags rasbiologi eller oupplyst blodsmystik som riskerar att föra oss tillbaka till det där ruskiga 30-talet.

Man kan vara väldigt invandringskritisk och rentav tycka att vi i nuläget helt borde stoppa vissa typer av invandring från vissa delar av världen, men ändå företräda inställningen att svenskhet är något ”öppet”, det vill säga att det bara handlar om medborgarskap, assimilation, värderingar, att kunna språket, bidra till samhället, göra rätt för sig och delta i kulturen.

Men om alla som ”identifierar” sig själva som svenskar är svenskar – ungefär som somliga menar att man ska hantera så kallad könsidentitet – skulle det då egentligen spela någon roll om Sveriges befolkning rent hypotetiskt inom en generation byttes ut mot helt nya personer, från andra länder? Så länge de skrev under på våra värderingar och ville ingå i och föra vidare vår kultur skulle då allt vara i princip detsamma. Eller?

Den som har rötter på en plats bär inte bara på sina egna intryck av den, utan även en mängd subtila spår av sådant som har passerat den platsen i tidigare generationer.

Här får man börja med att åtminstone konstatera att detta Sverige skulle vara fundamentalt annorlunda, inte bara till sitt innehåll, utan till sin själva art. Svenskhet är nämligen inget hittepå. Om vi tycker att det här känns för ideologiskt obehagligt att medge lär diskussionen fortsätta att klafsa omkring i samma, allt gyttjigare spår.

Vad är det då för skillnad på någon som har djupa rötter i det här landet och någon som kommer hit utifrån med de allra bästa föresatser att bli en del av ”svenskheten”? Man kan svara många olika saker på den frågan, men ett enkelt och obestridligt svar är: historien. Inte i form av någon torr kungalängd som man kan vara mer eller mindre intresserad av, utan som massor av små och stora saker som formar en människas verklighetsuppfattning och därmed beteende. Det är något högst verkligt och högst levande.

Den som har rötter på en plats bär inte bara på sina egna intryck av den, utan även en mängd subtila spår av sådant som har passerat den platsen i tidigare generationer. Relationer mellan familjer och släkter, mellan områden och stadsdelar. Stora, kanske traumatiska händelser som har inträffat där. Relationer till den lokala och centrala makten. Stolthet och skam. Tysta såväl som uttalade samförstånd och pakter. Alla de där sakerna präglar människor djupt, och påverkar givetvis hur de uppfostrar sina barn, hur de pratar om saker, vad de pratar om och vad de inte pratar om. Vad de gör och inte gör.

Varje liten ort i Sverige, precis som i alla andra länder, bär på sin helt egen historia. Rinner älven förbi, eller kom järnvägen dit i slutet på 1800-talet? Lades bruket som hela orten kretsade kring ner? Är det en liten bit sömnig landsbygd som råkat bli sovstad till den större, närliggande staden? En garnisonsstad? De där sakerna kan en intresserad inflyttad person läsa sig till, få berättade för sig, få insikter i, men aldrig någonsin erfara på det sätt som den som är uppväxt och har rötter där. Den inflyttade kommer aldrig att förstå stämningar och relationer på samma sätt, och aldrig bli en del av dem på samma sätt.

Många av dagens svenskar har kanske inte så djupa lokala rötter efter de stora folkomflyttningarna och den drastiska övergången från bondesamhälle till industrisamhälle. Ändå är skillnaden milsvid mellan om en Ludvikabo flyttar till Stockholm eller om någon från en annan världsdel gör det.

Det här är inte heller någonting som i alla lägen är begränsat till en eller ett par generationer. Smålänningars särskilda företagsamhet har säkert rötter minst tillbaka till deras problematiska relation till Gustav Vasa. Förhållandet mellan etniska svenskar och samer i norra Sverige i dag påverkas av hela den ojämna historien mellan de två folkslagen. Skåningars förhållande till centralmakten påverkas inte bara av avståndet till Stockholm, utan också att Skåne var en del av Danmark fram tills relativt nyligen, i historiska termer. De här attityderna och normerna är inte saker som man normalt lägger sig till med bara för att man flyttar dit. Det är inte heller något människorna där liksom har bestämt sig för. Det är något som tyst lever i deras familjehistorier, i deras små, vardagliga attityder, rentav i deras kroppar – inte i någon krass genetisk mening utan hur de faktiskt reagerar på saker, hur de känner inför saker.

Till och med den som bara flyttar tvärs över landet – från norr till söder eller från öster till väster – lär kunna känna att den kommit till en väldigt annorlunda plats, där den trots det gemensamma språket aldrig riktigt kommer att förstå humöret, kynnet, alla koder, alla små outtalade, rentav omedvetna attityder och förhållningssätt.

Många av dagens svenskar har kanske inte så djupa lokala rötter efter de stora folkomflyttningarna och den drastiska övergången från bondesamhälle till industrisamhälle. Ändå är skillnaden milsvid mellan om en Ludvikabo flyttar till Stockholm eller om någon från en annan världsdel gör det. Vi har massor av saker gemensamt just i egenskap av svenskar, saker som inte är kopplade bara till vår egen lilla plätt. Om våra lokala rötter kanske är svagare än i en hel del andra länder, så är våra nationella rötter å andra sidan kanske starkare, eftersom vi bor i ett land som haft en dominerande centralmakt i flera hundra år.

Ett språks ord har sina alldeles speciella djupa, subtila associationer som man inte kan förstå och känna på samma sätt om man inte fötts in i både språket och den specifika yttre verklighet som det benämner

Alla som en kortare eller längre tid försökt bosätta sig i ett annat land har säkert känt detta: Man blir som svensk inte ”engelsman” eller ”turk” eller ens ”dansk” på samma sätt som dem som växt upp och har sina rötter där bara för att man flyttar dit. Det hjälper inte att man kanske bor där i åratal, eller rentav resten av livet. Man är alltid på något plan en främling. Ens barn kanske inte blir främlingar, men de får en annan sorts erfarenhet än de barn vars föräldrar är rotade där.

Ett språks ord har sina alldeles speciella djupa, subtila associationer som man inte kan förstå och känna på samma sätt om man inte fötts in i både språket och den specifika yttre verklighet som det benämner. Ordet ”skogstjärn” eller ordet ”grusplan” skapar troligen en viss klang i dig när du läser eller hör dem – en klang som är färgad av dina erfarenheter av att leva i det här landet. Den klangen är ett uttryck för svenskhet.

Man kan så klart tycka att den här svenskheten, på grund av vad den består av, inte är värd att försvara, bevara eller odla. Man kan tycka att vårt förflutna är fult, fattigt och tragiskt. Man kan till och med tycka att de fysiska, nutida svenskarna där ute är politiskt eller estetiskt problematiska, och önska att de blandades upp och delvis ersattes av andra människor. Det är en annan diskussion, som kräver en egen text. Men om man ska kunna föra den diskussionen känns det rimligt att åtminstone konstatera att svenskhet inte är ett påhitt av rasister eller bara ett knippe värderingar man skriver under på. Det är faktiskt en rätt stor del av vad vi består av.

Åsikter som framförs i artikeln är författarens egna 

Hjälp oss att driva tidningen vidare! 

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.