Vad är det Svenska kyrkan har blivit?
Visby domkyrka. Foto: Susanne W Lamm / Epoch Times


I en debattartikel publicerad på julafton drar Sveriges ärkebiskop radikalfeministiska växlar på julevangeliet, talar om ”patriarkatets slut” och ”destruktiv manlighet” (en uppenbar omskrivning för ”toxisk maskulinitet”). Det låter lite som satir, men det är där Svenska kyrkan befinner sig i slutet av 2010-talet, efter årtionden där de progressiva politiska budskapen har kommit att bli helt oskiljaktiga från den andliga förkunnelsen.

Somliga förvånas eller förargas, men de flesta rycker kanske mest på axlarna. Tillvänjningen till den här sortens radikala budskap från Svenska kyrkans företrädare har pågått länge, och jämfört med exempelvis den HBTQ-altartavla som sattes upp i St. Pauli kyrka i Malmö tidigare i december så är ärkebiskopens julbudskap kanske inget som ens får folk att höja på ögonbrynen.

Det fanns länge en populär bild av att Svenska kyrkans extrema anpassning till det sekulära samhället under de senaste årtiondena är något slags försök att appellera till de allt mindre religiösa svenskarna. Att vara ”moderna” och relevanta, för att locka människor till kyrkan. Spela lite rock i kyrkan, så kommer besökarna, ungefär. Samhällsaktivismen har i det ljuset setts lite som ett sätt att dra människor till kristendomen via något som de upplever som mer nära deras verklighet. Vid det här laget torde det dock vara tydligt för alla som tittar lite närmre att det är något annat som främst drivit på den här utvecklingen. Svenska kyrkan framstår 2019 som betydligt mer progressiv än svensken i gemen. Om något stöter den nu bort personer med mer traditionella värderingar eller konservativa politiska åsikter.

En historia av infiltration

Annika Borg gjorde en mycket läsvärd genomgång av 68-vänsterns grundliga infiltration av Svenska kyrkan i en artikel i Smedjan i fjol. Idéhistorikern Johan Sundeen har skrivit en hel bok om det. Men rötterna till den här utvecklingen går tillbaka längre än så, och är inte begränsad till Sverige. Där kommunismen tagit makten har den endera förföljt och utplånat religionen eller fått den att underkasta sig och bli partiets redskap. Gentemot den fria världen i väst har man dock i stället ägnat sig åt ett slags ideologisk infiltration.

I sjätte kapitlet av artikelserien "Hur kommunismens spöke styr världen" berättas att Manning Johnson, en högt uppsatt person inom Amerikanska kommunistpartiet redan 1953 vittnade inför USA:s kongress om hur taktiken för att infiltrera religiösa organisationer i väst hade beslutats direkt av Kreml: 

Den allmänna tanken var att tona ner det andliga och betona det materiella och politiska i prästernas tänkande – och med politiskt menades så klart politik baserad på den kommunistiska doktrinen om att ta makten. I stället för att betona andliga och själsliga saker så var det nya att man kraftfullt skulle betona de frågor som i huvudsak ledde mot det kommunistiska programmet om ’omedelbara krav’. Dessa sociala krav var så klart av en sådan natur att kampen för dem skulle försvaga vårt nuvarande samhälle och förbereda det för ett slutligt kommunistiskt övertagande.  

Via organisationer som Kyrkornas världsråd (WCC) arbetade den sovjetledda kommunismen under kalla kriget för att påverka och infiltrera kristendomen i hela världen. I dag fogar sig WCC för Kinesiska kommunistpartiets krav, och förhåller sig till de kommunistpartiorganisationer som utgör den partitrogna "godkända" kristendomen i Kina, men inte till de ofta förföljda kristna kyrkor som vägrar sätta kommunistpartiet högre än sin tro.

I Sverige var det under 60-talet, samtidigt som den marxistiska "befrielseteologin" växte fram i tredje världen, som den kristna föreningen KRISS kom att bli en samlingspunkt för radikala kristna studenter med engagemang i bland annat proteströrelsen mot kriget i Vietnam, berättar Annika Borg och Eli Göndör i rapporten "Omvägen om Gud – Svenska kyrkan och opinionsbildningen". De tongivande personerna inom den här rörelsen sitter nu på höga positioner inom svenska kyrkan och har utvecklat den märkliga syntes av marxism och kristendom som är det vi ser Svenska kyrkan ägna sig åt i dag.

"I dag kan man se det mer som frukten av den anpassning som har sin upprinnelse i att engagemanget börjar i det politiska. Teologin blir mer av en vagn att koppla på loket. Politisk omvändelse och kristen omvändelse blir synonymer", skriver Borg och Göndör.

Religionen som medel

Ofta får man känslan av att religionen inte ens kommer i andra hand för Svenska kyrkans ledning; den är reducerad till ett slags medel för att nå politiska och sociala mål. Ärkebiskopens debattartikel är ett tydligt exempel. Artikelns poäng är uppenbart att marknadsföra Svenska kyrkans julinsamling för flickors och kvinnors rättigheter internationellt. Julevangeliet, traditionen och kontinuiteten används bara som ett medel för att ge auktoritet till Svenska kyrkans aktivism på det här området. Eller något som möjligtvis ger ”gåshud”.

Nu kan just flickors och kvinnors rättigheter ses som ett harmlöst eller rentav önskvärt område för kyrkan att engagera sig i, men när man exempelvis ensidigt och konsekvent tar ställning för Palestina i konflikten med Israel blir det tydligare att aktivismen inte bara tar sig uttryck i välgörenhet. Och efter terrordådet i Stockholm 2017 skrev ärkebiskopen i en debattartikel att ”Sverige och Europa lever sedan en tid tillbaka med fyra farliga P: polarisering, populism, protektionism och post-truth. Det som hänt nu får inte stärka dessa P.” Vid ett nationellt trauma finner alltså ärkebiskopen det lämpligt att sätta fokus på att ”populism” och ”protektionism” (utan att ge närmre definition) är något som ska bekämpas, och lägger till ett bibelord för att ge det hela auktoritet. Det är svårt att inte se det som en markering mot en stor del av svenska folkets (och därmed också kyrkans medlemmars) politiska övertygelser. Det finns massor av fler exempel av det här slaget.

Det är svårt att skaka av sig bilden av att det som en gång var Svenska kyrkan ätits upp inifrån av någonting helt annat, och att detta något går omkring med Svenska kyrkan som ett lånat skinn. I bästa fall är den här bilden missvisande, och något som främst reflekterar kyrkans ideologiskt motiverade ledning. Men med tanke på att den här omvandlingsprocessen pågått i ett halvsekel, och nu uppvisar en så total dominans, är det svårt att tro att det inte haft omfattande konsekvenser på alla nivåer.

Framför allt bör den rimligtvis ha spelat roll för hur vi svenskar i rasande fart blev ett av världens mest sekulära folk.

Åsikter som uttrycks i artikeln är skribentens egna.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.