Psykiska trauman kan påverka kroppen. Den här mannen blev svårt utsatt som barn och blev sjuk och deprimerad. Den värsta tyngden var hatet i hjärtat. Här berättar han om hur han återhämtade sig från sina fysiska och mentala krämpor.

Jag heter Fang och bor i Vietnam. Här ska jag berätta om hur jag gick från ett liv i misär och rädsla till att jag hittade en väg ut, mot glädje och inre frid.

Jag vet inte hur många gånger min stackars mamma blev slagen av pappa. Så långt tillbaka jag kan minnas brukade pappa skälla på mamma, slå henne och jaga henne ut ur huset, till och med mitt i vintern.

Ibland drog han henne i håret till dammen i närheten och tvingade ner hennes huvud under vattnet. Andra gånger kunde han hälla het soppa över hennes huvud så att hon blev bränd, bara för någon småsak. Det var hjärtskärande att se det här som barn.

Plågsam barndom

”Slå ihjäl henne! Slå ihjäl henne!”

Så lät min farfar när han hejade på pappa medan han slog mamma. Jag minns fortfarande den hemska rösten.

De vuxna männen i mitt liv brydde sig inte alls om att de plågade sina familjer. Det enda de brydde sig om var att få lätta på trycket, på bekostnad av sina fruar, som levde för att ta hand om sina män och barn. Ljudet av hur pappa slog mamma förföljde mig i många år, till och med i drömmarna.

Varje gång vi såg pappa misshandla mamma satt jag och min bror och skakade av rädsla. Vi gömde oss i ett hörn. Våra hjärtan bultade och vi vågade inte ens blinka. Vi kunde bara genomlida våldet.

Av någon anledning hade pappa gjort till tradition att slå mamma på nyårsdagen. På vårens första dag brukar människor festa, men hemma hos oss blev jag bara mer och mer orolig när nyåret närmade sig. Jag önskade att dagen aldrig skulle komma. Jag ville inte se hur min stackars mamma blev slagen igen. Röken från rökelsestickorna som spreds sig i luften kring nyår blev en olycksbådande påminnelse om den här hemska upplevelsen.

 

Jag hade inga vänner i skolan. Oavsett hur mycket man anstränger sig för att hålla saker och ting privata på landsbygden, så får människor reda på hur det är i familjen. De visste allt. Mina klasskompisar kom inte hem till oss och jag vågade inte gå ut och leka eller gå hem till någon. Det enda jag kunde göra var att acceptera ett liv i ensamhet och rädsla.

Jag levde i tystnad, ensam och orolig. Mitt psykologiska tillstånd försämrade hälsan och jag utvecklade flera kroniska sjukdomar.

Jag var inte heller med på skolaktiviteter. Pappa insisterade på att jag alltid skulle komma direkt hem från skolan.

En gång ordnade min lärare en insamling till välgörenhet. Hon bad eleverna att köpa tandpetare i bambu till stöd för handikappade. Pappa ville inte ge mig pengar till det och jag blev den enda i klassen som inte bidrog. När läraren frågade mig upprepade jag vad pappa hade sagt: ”Vi kan göra tandpetare själva hemma, vi behöver inte köpa några.” Jag skämdes verkligen inför hela klassen. Pappa betalade heller aldrig skolavgiften i tid och det fick mig också att skämmas.

En väg ut ur våldet

Under uppväxten önskade jag att en dag få rymma från det helvete vi hade hemma. I början av 2005, när jag var 19 år, lämnade jag staden tillsammans med min kusin. Jag var beredd på att ta mig vart som helst bara för att slippa vårt hemska hem.

 

Jag lämnade min stackars mamma som led utan att klaga och utan att fly. Till och med när hon så småningom skilde sig från pappa, och åkte till Hanoi för att starta företag, klarade hon inte av att vara utan barnen, så hon kom tillbaka hem. Där fortsatte hon att lida av pappas våld.

Trots att min kropp inte längre befann sig i det där helvetet kunde jag inte fly från de smärtsamma minnen som plågade mig varje dag. Jag hade en mycket mörk syn på livet och hatade min pappa och alla släktingar på hans sida.

Jag hade depression och ett antal sjukdomar, bland annat bihåleinfektioner, hjärtproblem och astma. Det som var värst var mitt hjärta som var fullt av hat, och jag kunde inte förlåta pappa och hans sida av släkten.

Jag hade frågor som jag inte kunde förlika mig med: Varför blev mamma så brutalt slagen utan att någon kom och hjälpte henne? Varför åkte hon tillbaka igen efter att hon hade skiljt sig?

Jag slog mig ner i södra Vietnam. Så småningom kom mamma efter och vi tog hand om varandra. Jag gick en yrkesutbildning och hon arbetade som sekreterare för ett företag. Trots att jag hade en viss stabilitet i livet på utsidan så var jag fortfarande sjuk inuti, både mentalt och fysiskt.

Jag höll mig för mig själv och varken visste eller brydde mig om hur resten av släkten hade det. Humöret hos någon som är deprimerad kan variera mycket, och jag kämpade med envishet, tystnad och hat. Normalt sett är människor i 20-årsåldern fulla av hopp och kärlek, men jag kände bara mörker och lidandet hos en sårad själ.

Vägen till glädje

När jag var 27 år, 2013, hittade jag helt oväntat glädjen. Det var då dörren öppnades för mig och jag kunde hitta mig själv. Jag drogs upp ur leran och blev återigen mänsklig. Jag hittade en väg för att komma tillbaka till att bli en god människa.

Det året hade mamma blivit mycket sjuk och jag letade på internet efter olika läkemetoder. Till min överraskning hittade jag en massa nyttig information på en hemsida om en meditationsmetod som heter Falun Dafa. Jag tänkte att den här läran nog kunde läka mina fysiska och själsliga sår.

Jag var nyfiken och laddade ner och läste Zhuan Falun, metodens huvudbok. Jag blev som uppslukad av den och fick plötsligt en tydlig förståelse av vad som orsakar lidande i kropp och själ. Jag förstod också att det bara var jag som kunde få bort hatet inom mig.

Efter det här kunde jag släppa hatet mot pappa och hans sida av släkten och mot alla som jag kände något agg emot. Bördan som hade tyngt mitt sinne i så många år gick till slut i bitar och smälte bort.

Jag tillämpade sanning, medkänsla och tålamod – Falun Dafas ledord – i varje tanke och varje handling. Jag såg på min situation och min omgivning på ett enklare sätt och upptäckte plötsligt att livet inte är så komplicerat som jag hade trott.

Falun Dafa lär ut att ett mänskligt liv är mycket värdefullt. När jag förstod det så såg jag min väg, och kände mig inte längre rädd eller vilsen. Jag förstod hur jag kan leva ett bra och ordentligt liv. Det här är det allra viktigaste. Eftersom döden inte skrämmer mig, så skrämmer mig inte heller sjukdom. Det som är riktigt skrämmande är att göra något fel utan att veta om det och att inte veta varför vi lever.

Det har gått över tre år sedan jag började med Falun Dafa och mitt liv har förändrats helt. Falun Dafas övningar har gett mig en frisk kropp och ett kärleksfullt hjärta. Nu vet jag hur man förlåter och är tolerant.

Nu vet jag hur jag ska göra mig av med mina negativa sidor och tankar och behålla de goda. Det är det jag värdesätter mest i Falun Dafas stora visdom. Efter över tre års övning kände jag mig så bra att jag inte längre behövde ta mediciner. Jag behövde inte gå till sjukhuset för att bli behandlad för de kroniska sjukdomarna som jag hade förut. Det besparade mig mycket pengar.

Det som är särskilt anmärkningsvärt är att tidigare när jag hörde någon säga ”Bac Ninh”, min hemstad, kände jag genast obehag. Nu snör inte längre strupen ihop sig när någon nämner den, och jag kan släppa minnena från min barndom. Nu är jag säker på en sak: vart jag än går och vad jag än gör, så har jag hopp. Jag har rätt att varje morgon välja en ljus framtid, att välja att glädje ersätter sorg. Jag vet hur jag kan förvandla min tillvaro från lidande och hat till vackra ögonblick. Jag vet hur jag kan leva långsamt för att bättre kunna reflektera över livet.

Det som gör mig gladast är att öva Falun Dafas övningar i parken tillsammans med mina vänner och släktingar. De som övar Falun Dafa med mig är ärliga och positiva. De känner med mig och delar med sig av sina svårigheter och glädjeämnen till mig. De anstränger sig alltid för att förbättra sin karaktär och strävar efter att alltid tänka och handla enligt principerna sanning, medkänsla och tålamod.

Från djupet av lidande och hat hade jag turen att nå glädjen. Den här metoden hjälpte mig att hitta vägen tillbaka till mitt verkliga jag och i processen läktes mina sår i kropp och själ. Innan var jag som ett vandrande lik som nu har blivit en ny människa, en person som har hittat glädje och en mening i världen. Jag är så tacksam för att Falun Dafa har gett mig mitt liv och glädjen tillbaka. Genom att berätta min historia vill jag av hela mitt hjärta hjälpa andra och jag hoppas att fler människor får den tur och glädje som jag har.