Polis bevittnade ”industrialiserad” organskörd i Kina
Läkare bär på organ för transplantation på ett sjukhus i Henan-provinsen i Kina den 16 augusti 2012. Foto: Skärmdump via Sohu.com


Vid ljudet av pistolskott föll fångarna livlösa till marken. Deras kroppar, fortfarande varma, fördes till en närliggande skåpbil där två läkare väntade. Bakom lyckta dörrar avlägsnades organen för försäljning på transplantationsmarknaden.

Den makabra scenen, som för tankarna till en skräckfilm, ägde rum i Kina för mer än 20 år sedan under ledning av statliga myndigheter. Händelsen bevittnades av Bob (pseudonym), vid tillfället en polis som tillhandahöll säkerhet vid en av de arkebuseringsplatser där dödsdömda fångar avrättades.

– Skörden av döda fångars organ var en öppen hemlighet, säger Bob, en före detta offentlig säkerhetsofficer från staden Zhengzhou i centrala Kina, till Epoch Times i en intervju. Han bor nu i USA.

Bob beskriver att han ovetandes tog del i en "industrialiserad" försörjningskedja som omvandlade levande människor till produkter som säljs inom organhandeln. Aktörerna i denna makabra bransch inkluderar rättsväsendet, polisen, fängelserna, läkarna och det kinesiska kommunistpartiets (KKP) tjänstemän som utfärdar direktiven.

”Bob” är en pseudonym. Epoch Times har verifierat polis-ID och annan personlig information.

Långvarig praxis

Bobs berättelse från mitten av 1990-talet belyser ett steg i den oroväckande utvecklingen av KKP: s långvariga praxis att skörda organ från givare utan samtycke. Medan Bob bevittnade organskörd från fångar som redan var döda, tog regimen steget längre under de följande åren för att implementera – och i stor skala bedriva – en metod som är långt mer ondskefull: Skördandet av organ från levande samvetsfångar, i synnerhet Falun Gong-utövare.

Bob började arbeta inom polisen 1996 som civil polis. Ibland upprätthöll han ordningen vid en domstol där avrättningar döms ut, och vid olika arkebuseringsplatser runtom i staden. Senare, år 1999, till följd av ett online-inlägg kritiskt mot myndigheterna, kom Bob själv att fängslas i mer än ett år. Bakom lås och bom kunde han observera hanteringen av dödsdömda fångar och därmed själv se hela processen från fällande dom till avrättning, till organskörd.

Efter att ha dömts till döden skulle en fånge slås i hand- och fotledsbojor, den senare väger uppemot 15 kilo, för att förhindra en eventuell flykt. En eller två andra fångar övervakar fången genom hela processen. Ett blodprov – för att identifiera möjliga givare – och en kontroll av deras mentala och fysiska hälsa skulle också äga rum under denna tid i ett särskilt medicinskt rum i interneringscentret.

– Så vitt jag vet informerade ingen de dödsdömda om att deras organ skulle extraheras, säger Bob.

Avrättningar inträffade vanligtvis inför stora högtider, säger han.

Unga män

Dödsdömda fångar måste delta i en offentlig utfrågning vid en högre domstol, där en domare bekräftar eller upphäver den dödsdom som tilldelats av den ursprungliga instansen.

De som skulle avrättas – allt från en handfull till mer än ett dussin vid varje tillfälle – fördes sedan ut ur tingshuset, där en procession av 20 till 30 fordon väntade, enligt Bobs vittnesmål. Konvojen forslade också lokala tjänstemän vilka hade till uppgift att överse avrättningarna. Det inkluderade vice direktören från den lokala säkerhetsbyrån, domare och annan personal som hanterade ärendena.

Alla bilar hade rött tyg eller papper tejpat över fönstren och var numrerade.

De fångar som bedömdes vara lämpliga för organskörd (enligt föregående tester) skulle därpå injiceras med ett läkemedel som sades lindra smärtan. Dess verkliga mål var att förhindra att blodet koagulerade efter att hjärnan dött och därmed medföra skada på organen, hävdar Bob.

De som planerades för organskörd var som regel unga, friska män, vanligtvis i 20- och 30-årsåldern, utan en historia av allvarlig sjukdom.

På avrättningsplatsen ställdes fångarna i en linje för att skjutas i bakhuvudet.

De dödsdömda som stod närmast Bob var cirka fem meter bort.

Efter arkebuseringarna kontrollerade en läkare på plats kropparna för att bekräfta att de var döda. Därefter användes en svart plastpåse för att täcka fångarnas huvuden. De kroppar som var föremål för organskörd skyndades sedan till en vit skåpbil som väntade i närheten. Skåpbilens bakdörr hölls som regel stängd och fönstergardinerna drogs ner för att hålla ute nyfikna ögon.

Urna med aska

Bob fick en gång en glimt inuti när bakdörren plötsligt slogs upp. Vad han bevittnade var en operationssäng och två läkare klädda i vita rockar, masker och handskar. Plast täckte golvet för eventuellt blodläckage. Läkarna stängde snabbt dörren efter att ha insett att någon tittade på.

Ingen utom läkarna skulle veta exakt vad som hände efteråt. När kropparna kom ut var de förpackade i svarta likpåsar och skickades direkt vidare för kremering.

De döda fångarna klumpades ihop och brändes i en ugn. Som ett resultat var det omöjligt att skilja på vilken aska som tillhörde vem, sa Bob.

– De tog helt enkelt lite aska från högen och gav det till varje familj.

De avrättades familjer visste inte om att askan de fick mycket väl kunde vara någon annans än familjemedlemmens.

– Den stora majoriteten av de dödsdömdas familjer skulle inte ha någon aning om att deras släktingars organ hade skördats när de hämtade ut askan, säger Bob.

Med få undantag hade de dödsdömda fångarna ingen chans att se eller prata med sina släktingar under deras sista ögonblick. Familjerna fick heller inte möjligheten att se sina nära och käras kroppar efter döden.

– Allt familjen erhöll var en urna med aska, säger Bob.

Snabb process

Processen var snabb – eftersom nya organ omedelbart måste  transporteras till sjukhuset för transplantation – och noggrann planering var nyckeln för att maskineriet skulle fungera smidigt, enligt Bob.

– För dem var det mycket tydligt vilket organ hos en viss fånge [de skulle skörda], säger han.

– Det var mycket tydligt vilken [kropp] som skulle placeras i skåpbilen ... personalen i fordonet visste exakt vilka organ de skulle extrahera eftersom hela processen var arrangerad i förväg.

Bobs slutledning var att detta måste ha pågått länge.

– Arbetsflödet, rutinen de uppvisade och flytet i deras samarbete kunde inte ha utvecklats på bara ett eller två år, säger han. Även priset på de skördade organen var känt i förväg, tillägger Bob.

Kina utförde sin första mänskliga organtransplantation 1960. Eftersom landet inte hade ett officiellt organdonationssystem förrän 2015 kom de flesta organen för transplantation från avrättade fångar, något som regimen själv medgett. Men från år 2000 och framåt såg den inhemska transplantationsindustrin en plötslig boom och antalet avrättade fångar kunde helt enkelt inte räcka till för det antal transplantationer som ägde rum.

"I betydande skala"

Kinesiska sjukhus, som försökte locka organtransplantationsturister från utlandet, utlovade organtransplantation inom loppet av några veckor eller till och med dagar – ett otänkbart fenomen i utvecklade länder med etablerade organtransplantationssystem där väntetiderna ofta kan sträcka sig till flera år.

Ökningen av transplantationer sammanföll med starten av KKP:s förföljelse av Falun Gong, en meditationsövning vars 70–100 miljoner utövare har utsatts för arresteringar, tortyr och fängelse de senaste två decennierna.

Under åren har bevis samlats som pekar på ett vidsträckt system av organskörd från samvetsfångar, översett av KKP. År 2019 fastställde en oberoende folktribunal att regimen i flera år hade dödat fångar "i betydande skala" för att göda sin transplantationsmarknad. Tribunalen fann att de främsta offren var fängslade Falun Gong-utövare.

Regimen uppger att den förbjöd användningen av avrättade fångars organ år 2015 och hävdar att organ nu uteslutande kommer från frivilliga givare inom det organdonationssystem som inrättades samma år. Men ändå kan officiella organdonationssiffror inte förklara det stora antalet transplantationer som genomförts, fastställde tribunalen.

Bobs utsago sammanfaller med flera andra ögonvittnens som deltog i organtransplantationsverksamheten i Kina under samma period.

"Ren skräck i hans ögon"

George Zheng, en före detta kinesisk medicinsk praktikant, återgav hur han assisterade vid en organborttagning på 1990-talet tillsammans med två sjuksköterskor och tre militärläkare, i ett bergigt område vid ett arméfängelse nära Dalian, en stad i nordöstra Kina.

Patienten, en ung man, var orörlig men hans kropp var fortfarande varm. Läkarna hade avlägsnat njurarna från mannen och instruerade Zheng att avlägsna mannens ögon.

– I det ögonblicket gled hans ögonlock upp och han tittade på mig, sa Zheng till Epoch Times 2015.

– Det var ren skräck i hans ögon ... Mitt sinne blev tomt och hela min kropp började skaka.

Minnet från ögonen som stirrade tillbaka på honom, har hemsökt Zheng i flera år.

George Zheng, nu bosatt i Toronto, berättar att han bevittnat levande organskörd i Shenyang-provinsen i Kina på 1990-talet. Foto: Yi Ling

1995 hjälpte den etniske uiguriske läkaren Enver Tohti från den västliga Xinjiang-regionen på samma sätt två chefskirurger att extrahera levern och njurararna från en levande fånge som just hade skjutits i bröstet.

– Det blödde. Han levde fortfarande. Men jag kände mig inte skyldig. Jag kände faktiskt inget annat än att en fullprogrammerad robot gjorde sin uppgift, berättade han för en panel i juli 2017.

– Jag trodde att jag fullföljde min plikt att eliminera ... statens fiende, sade han. Kirurgerna instruerade honom senare att glömma vad som hänt.

Enver Tohti i London den 17 juni 2019. Foto: Guanqi

Verkar vara ett pågående fenomen

Organtransplantation på begäran verkar vara ett pågående fenomen de senaste åren på sjukhus runtom i Zhengzhou, där Bob en gång arbetade, visar utredningar sammanställda av den amerikanska ideella organisationen Världsorganisationen för att utreda förföljelsen av Falun Gong (WOIPFG).

En sjuksköterska från det Första affilierade sjukhuset vid Zhengzhou University underrättade WOIPFG 2019 att sjukhuset var bland landets fem främsta när det gäller njurtransplantationer, och att det slutförde cirka 400 operationer året dessförinnan.

– Vi har inte upphört i vår aktivitet sedan det kinesiska nyåret och har inte tagit några lediga dagar, sa hon till WOIPFG-utredare som poserade som potentiella organkunder och tillade att de kunde finna en matchande njure samma dag.

En annan läkare från sjukhuset berättade för utredare som även de poserade som kunder under ett telefonsamtal 2017 att de utförde de flesta levertransplantationsoperationerna nattetid så snart patienterna anlände.

– Om du inte utnyttjar dessa tider och bara utför operationer dagtid, hur kan du då göra så många? Hur kan du konkurrera med de andra? sade han.

"Ingen är säker"

Organskördandet som Bob bevittnade fick honom att känna sig sjuk och det stred mot hans samvete. Han sade upp sig mindre än tre år efter att han tillträtt sin befattning, berättar han.

Bob ser ingen anledning till att industrin för tvångsorgantransplantationer skulle sluta rulla på.

– Drivna av enorma vinster finns det inte plats för så kallade mänskliga rättigheter och humanitär hänsyn, säger han.

Bobs hopp är att den kinesiska befolkningen ska befria sig från den kinesiska regimens auktoritära styre och finna frihet i en demokrati.

Genom en ödets nyck hamnade stadskommitténs sekreterare som beordrade Bobs fängelsedom själv i fängelse för att ha tagit emot mutor. Senare dog han i fängelset under det att han avtjänade en livstidsdom.

– Ingen är säker under KKP-regimen, säger Bob.

– Vad som händer någon annan idag kan mycket väl hända dig i morgon, avslutar han.

 

Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!