När John Lennon sjöng ”you may say that I’m a dreamer” 1971, beskrev han sitt drömsamhälle: inga landsgränser, ingen religion och ingen egendom – ett brödraskap där alla är ”som en”. För vissa lät detta som en utopi, för andra som en dystopi.

Den industriella revolutionen föranledde inget betydande paradigmskifte för det fjärde ståndet, då samma maktdynamik hölls vid liv. Arbetare gick in i en ny sorts slaveri: industriell livegenskap, och ur post-upplysningen bland tidens intellektuella spirade en rad socialistiska tankegångar som svar på exploateringen av arbetarna i fabrikerna. Med det liberala USA i väst som förlaga, och uppfyllda av teknologisk hybris, kände filosoferna i ökande grad att det låg i mänsklighetens händer att omstöpa sina materiella villkor.

På 1830-talet började man hänvisa till en grupp sociala reformatorer som kallades utopiska socialister. Dessa utopister betonade kommunala levnadsformer, vilka i sina radikalaste uttryck innebar avskaffat privat ägande, ingen valuta, husdörrar som stod öppna för alla, och där alla arbetar efter bästa förmåga för kollektivet och får efter behov. Genom att avlägsna all ojämlikhet skulle utopin vara oundviklig, tänkte man.