I höstas släppte Thåström sitt elfte soloalbum ”Somliga av oss”, vilket följdes av en turné som återupptas den 16 juli. Sedan genombrottet med Ebba Grön på 1970-talet har Thåström försökt finna nya vägar för sin musik och sina texter. Vi ser tillbaka på hans olika soloprojekt, vilka präglas av ett rastlöst sökande.

Att fånga in Joakim Thåströms bana är inte det lättaste, eftersom det är en väg som i text, musik, scenframträdande och utveckling baseras på rörelse. Många minns honom som frontfiguren i punkbandet Ebba Grön, som letade sig in i den svenska folksjälen med sånger som ”800 grader” och ”Staten och kapitalet”. Den som går på en av hans spelningar för att få en nostalgiupplevelse har dock sökt sig till fel ställe – på sin höjd brukar han spela en sång från Ebba Grön-tiden och ett par låtar från hans andra band, Imperiet. Resten är solosånger, där mycket är hämtat från de senaste årens album.

Thåströms solodebut kom 1989 med albumet ”Thåström”. Skivans första sång ”Ståaldrigstill” är talande för vad han kommer att fortsätta besjunga – en febrig rörelse, som i detta skede av solokarriären lutar åt det kryptiska och surrealistiska, och som senare i karriären kommer att besjungas mer konkret och självbiografiskt. Albumets texter består av berättelser, som ”Djävulen o jag”, och av mer samhällskritiska texter, som ”Alla vill till himlen”. Musikaliskt ekar alltjämt punken, men produktionen är medvetet syntetisk, där även syntar förekommer.