I dagens Sverige har uttrycket Allas Lika Värde (ALV) fått stor spridning och därvid getts olika innebörd. En vittgående tolkning av uttrycket är att det medför en rätt för människor i världens olika länder att fritt flytta varthelst de vill utan egentligt medgivande från mottagarlandet, och att sedan leva där.
De bör då också ges underhåll av det landets medborgare på samma villkor som gäller allmänt för den befolkningen.
Om man granskar användningen av uttrycket ALV inom den svenska fackföreningsrörelsen så använder de flesta LO-förbund påstådda skillnader i synen på ALV som argument i några viktiga avseenden. Begreppet utnyttjas för att inte tillåta medlemmar i Sverigedemokraterna (SD) att inneha poster inom fackföreningsrörelsen samtidigt som de har politiska uppdrag för SD. Ännu värre är att Transport 2018 uteslöt en medlem i SD ur förbundet som fått ett politiskt offentligt uppdrag som ledamot av kommunfullmäktige. Uteslutningen skedde just med hänvisning till ALV. I november kommer detta fall upp i hovrätten, efter att Stockholms tingsrätt ej godkänt uteslutningen. Men alla vet numera att ALV på samma sätt som rasist/rasism är ett begrepp – en besvärjelse – som vanemässigt används när någon saknar sakargument i en politisk fråga. Låt oss därför börja med att bestämma innebörden i uttrycket för att därefter se om detta motiverar fackföreningsrörelsens argumentation.
”Allas lika värde” är en besvärjelse som används när någon saknar sakargument i en politisk fråga.
För att finna stöd för ALV brukar förespråkarna hänvisa till FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Men då finner man att uttrycket ”allas lika värde” inte förekommer där eller överensstämmer med FN-stadgans ord. Vad som skedde i Sverige var helt enkelt en felöversättning av stadgans förklaring på engelska om mänskliga rättigheter, där det i § 1 står: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights.” Man hade därvid främst behandlingen av medborgare inom enskilda länder i tankarna samt övergrepp som begås mot utlänningar i stater med bristande rättssystem eller under krigstid.
”Dignity” översattes då i Sverige av någon anledning inte till ”värdighet” utan till ”värde”. Orden har olika betydelse. Professor Ingemund Hägg, som utfört en lång analys av ALV i sammanhanget skriver: ”Kan det röra sig om oavsiktligt missvisande översättning? Eller rör det sig om medveten tolkning som exempelvis skulle passa in i något slags svensk kontext? Det är en fråga som inte förefaller ha blivit utredd.” Med tanke på hur andra viktiga begrepp formulerats och använts av politiska partier för att ge opinionsmässiga fördelar, kan en medveten feltolkning naturligtvis inte uteslutas. Senare översättningar av ”dignity” i internationella konventioner och så vidare efter Sveriges EU-inträde har varit korrekta.
Professor Häggs syn i huvudfrågan var sedan: ”Sverige är medlem i FN och i EU, där människans värdighet och inte alla människors lika värde ingår som grundläggande för all lagstiftning.” Hans rekommendation var därför att Sverige ändrar sin felaktiga översättning och i relevanta avseenden tillämpar den korrekta. Att inte ”value” nyttjades i FN-stadgan beror troligen på att innebörden av det ordet i sig är svårtolkat och därför kontroversiellt och bara kan gälla i en mycket begränsad, abstrakt mening. I praktiken erkänns ju ständigt i världens lagar att alla människor inte har ett lika värde i dessa länder. De behandlas därför olika, vilket vederlägger innebörden av begreppet. Nationer har naturligtvis olika regler för medborgare och andra, och medborgarskapet i ett land har stor vikt.
FN:s råd för mänskliga rättigheter består av idel diktaturer, bland annat Kina. Foto: Fabrice Coffrini/AFP via Getty Images
Under efterkrigstiden började ordet ”människovärde” användas flitigt i Sverige, men ordets mening har getts olika tolkningar. Varför anser exempelvis många anhängare av ALV att det begreppet tillåter dem att angripa och straffa personer bara för att dessa har en egen åsikt? Har inte en individ rätt till det utifrån ALV? Den ”värdighet” som FN-stadgan talar om innebär då respekt för varje persons okränkbarhet och därmed främst ett förbud för privatpersoner eller stater att illegalt skada, fängsla, förslava eller döda någon människa, oberoende av nationalitet, ursprung, hudfärg, ras, kön, ålder och så vidare. Människor får inte angripas eller skadas fysiskt. Det är alltså fråga om ett förbud mot att handla på visst sätt. Värdigheten har inget att göra med människans individuella egenskaper i något avseende eller beror på något sätt på dennes prestationer. Den bygger bara på att hon är en människa. Samma utgångspunkt har den amerikanska självständighetsförklaringen.
Denna värdighet hos människan ställer i sig inga krav på att andra – ej berörda – människor ska tvingas handla (exempelvis ingripa mot avsedda övergrepp). Det vore ju något helt annat än förbudet att göra något. Att handla är ett frivilligt beslut av individer eller länder. Beträffande lagar försökte FN dock få viss överensstämmelse mellan olika länder genom att formulera ett antal universella mänskliga rättigheter på basis just av människans värdighet. Man försöker påverka världens länder att etablera miniminivåer för behandlingen av individer på vissa områden. Det gäller aspekter som världens befolkning sannolikt kan sägas ha en någorlunda likartad åsikt om (och dessa gäller ofta områden där en rättighet för vissa inte drabbar eller måste betalas av andra). Det avser exempelvis rättigheter som åsikts-, yttrande-, tanke-, samvets- och religionsfrihet. Att människor har samma rättigheter innebär naturligtvis inte att de allmänt har lika ”värde”.
Förutom ett antal sådana rätt självklara områden har socialister försökt att föra in förmåner för utvalda folkgrupper – inte på grund av rättvisekrav som så gott som alla individer kan hålla med om – utan för att det är till nytta för grupper som vänstern försöker få som anhängare. Det är alltså fråga om försök att höja vissa partiers politiska programpunkter till nivån av att utgöra mänskliga rättigheter. Detta är vad som skett beträffande uttrycket ”allas lika värde”. Det har kopplats till vissa politiskt önskade syften, vilka därvid ges intryck av att ha en grund i FN-stadgan från 1948. Här bör man också minnas att Förenta Nationerna numera i generalförsamlingen domineras av halv- och heldiktaturer. Den respekt, som tidigare FN-beslut automatiskt ingav, gäller inte dagens beslut, eftersom organisationen i många avseenden domineras av politiskt obehagliga och motbjudande länder.
Förenta Nationerna domineras numera i generalförsamlingen av halv- och heldiktaturer.
De områden där FN tidigt definierade mänskliga rättigheter, behandlades dock även från början mycket olika i skilda länder. I stort sett alla människor tillhör en nation och lyder under dess lagar. Att medborgare har en särskild ställning och privilegier inom en nation accepteras överallt. Människans värdighet, som i Sverige felaktigt lett till uttrycket ”allas lika värde”, har – som sagt – särskild vikt i två avseenden: (a) förbud mot visst våld mot individer, och (b) som en grund för mänskliga rättigheter. Värdigheten kan inte självständigt användas för några särskilda ändamål eller i några specifika situationer, utan man måste då omedelbart se vad bestämningen av den aktuella mänskliga rättigheten säger om detta. Detsamma gäller uttrycket ”allas lika värde”.
Bortsett från konsekvenserna av människans allmänna värdighet beror en persons individuella värde främst på hennes beteende och gärningar. Man måste förtjäna ett högre värde, så främst agerandet visar vad en person är värd.
Om fackens invändningar mot SD till exempel beror på det partiets motstånd mot massinvandringen eller anhörighetsinvandring, bör man konkret visa hur det partiet brutit mot vissa lagar eller konventioner som Sverige antagit eller ingått avseende området. Att allmänt hänvisa till ALV – ett felöversatt uttryck, som inte är internationellt sanktionerat på något vis – duger inte alls som argument i sammanhanget. Det har ju inte det konkreta innehåll som kan vara till någon hjälp i en viss specifik situation. ”Människans värdighet” är däremot basen för mänskliga rättigheter, och man ska då kunna peka just på innehållet i någon av de senare för att finna stöd för sin åsikt.
En aspekt är dessutom hur en uppfattning i en eller några få speciella – för en fackförening ändå perifera – frågor kan användas för uteslutning. Varför kan en organisation, som av staten getts särskilda privilegier att skydda och befrämja medlemmars särskilda ekonomiska intressen, utesluta medlemmar för påstådda försyndelser på områden som inte ligger inom den aktuella fackföreningens vanliga funktion? Med hänsyn till den ekonomiska betydelse som medlemskapet i en förening kan innebära, bör man i en anständig stat vara mycket försiktig med att til låta sammanslutningar, som getts legala privilegier, att utesluta medlemmar för något som ligger så långt från organisationens huvudsyfte. Det låg inte i lagstiftarens intentioner.
Detta så mycket mera som vi säkert vet vilket syftet är för LO-förbundens åtgärder att förbjuda medlemmar i SD att kombinera arbete för fackföreningen med att representera SD i någon representativ offentlig församling. Detsamma gäller beslut att till och med utesluta SD-medlemmar, som fått en sådan post. Syftet med åtgärden är enbart att stödja Socialdemokraternas allt svagare maktställning i facket. Men det finns inget i lagstiftningen som anger att Socialdemokraterna har en allmän rätt att evigt inneha ledarställningar vare sig inom lokala fackföreningar eller inom LO-förbund. Det beror på medlemmarnas val.
Dan Ahlmark är författare, ekon.lic. och jur.kand.
