Den Europeiska unionens ekonomiska eftersläpning har varit föremål för intensiv debatt sedan Mario Draghi, tidigare chef för Europeiska centralbanken (ECB), publicerade en rapport om ämnet under fjolåret. Maria Luis Albuquerque, kommissionär för finansiella tjänster, har sedan dess argumenterat för att ”kanalisera (...) besparingar till de investeringar vi behöver”. Även ECB:s nuvarande chef, Christine Lagarde, har påstått att ”det finns ett trängande behov av att kanalisera sparandet för att (...) finansiera EU:s prioriteringar”.
På ytan låter det okontroversiellt; enligt den svenska Europaparlamentarikern Emma Wiesner handlar det bara om att EU ska hämta inspiration från bland annat den svenska modellen med investeringssparkonton, som är ovanligt i resten av EU. Men är det verkligen så?
För tio år sedan framförde IMF-ekonomer förslag om regelverk som skulle ”proppa pensionsfonder fulla med [lågavkastande] statsobligationer”. De hävdade också att en sådan ”skatt på sparande” kunde vara försvarbar, eftersom det blir ”ogenomskinligt för de flesta väljare”. Under fjolåret meddelade dåvarande EU-kommissionär Mairead McGuinness att ”medlemsstaternas offentliga kassor inte räcker till, så vi behöver mobilisera privat kapital”.
