När ekonomiska intressen väger tyngre än principer urholkas idén om mänsklig värdighet. Europa behöver markera en tydlig gräns: inga samarbeten, resor eller system ska kunna legitimera de grova övergrepp som Kinas organstölder representerar – och tystnad får aldrig bli en ursäkt. Det menar Nima Gholam Ali Pour, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna.
Världssamfundet talar gärna om mänskliga rättigheter. Deklarationer skrivs, konferenser hålls och högtidliga ord uttalas. Samtidigt begår en av världens mäktigaste stater brott mot mänskligheten genom att systematiskt beröva människor deras organ för att sälja dem.
Det finns gott om belägg som påvisar hur kommunistregimen i Kina bedriver organhandel. Om demokratiska länder accepterar denna organhandel, eller väljer att blunda för den, kan de inte längre med trovärdighet hävda att de står upp för mänskliga rättigheter.
Det krävs politiskt mod för att säga det som många helst vill slippa höra: Den kinesiska kommunistregimen bedriver en statsstödd organhandel. Detta har pågått i många år. Rapporterna finns. Vittnesmålen är många. Ändå är världssamfundets tystnad öronbedövande.
Kinas kommunistparti har använt sin ekonomiska och politiska makt för att övertyga alltför många politiker, beslutsfattare och opinionsbildare om att detta inte sker, att det skulle röra sig om någon form av konspirationsteori, eller att det endast handlar om enstaka övertramp. De som väljer att tro på dessa lögner kommer att dömas av historien. Inte för att de inte visste, utan för att de valde att inte se.
Detta är inte en fråga som enbart berör Kina. Det är en fråga om mänsklig värdighet.
Det har aldrig varit moraliskt försvarbart inom någon civilisation att stjäla en annan människas organ. Och det kommer aldrig att bli det, oavsett hur mäktig den regim är som begår brotten. Det finns handlingar som aldrig kommer att accepteras av människor, oavsett bakgrund. Den organhandel som kommunistregimen i Kina bedriver är exempel på sådana handlingar.
Detta är inte en fråga som enbart berör Kina. Det är en fråga om mänsklig värdighet. Den handlar om huruvida våra värderingar är mer än ord i ett dokument. Om Europa menar allvar med mänskliga rättigheter måste vi vara tydliga: Ingen stat ska tillåtas mörda sina medborgare för att kunna sälja deras organ. Ingen läkare utbildad i Sverige ska någonsin delta i ett sådant system. Ingen svensk medborgare ska kunna resa till Kina för att köpa ett organ, för det är inte ett organ som köps, utan en människa.
Det som sker i Kina är ett moraliskt stresstest för hela mänskligheten. Det handlar inte bara om transplantationer, utan om själva idén om människovärde. Om staten kan ta en människas organ så kan den också ta hennes frihet, hennes tro, hennes barn, och till slut hennes själ. Detta är inte bara ett brott mot kroppar, utan ett krig mot civilisationen i sig.
Varje generation ställs inför sitt moraliska prov. Vår generation prövas nu, inte i skyttegravar, utan i vår vilja att tala klarspråk mot den vidriga organhandel som kommunistregimen i Kina bedriver. Historien lär oss att det är när världen tiger som övergreppen upprepas.
De människor vars organ har stulits har inga gravar, inga minnesmärken och ingen röst. Men vi, i fria demokratier, kan vara deras röst. Vi kan vägra acceptera ett system som sätter prislappar på människors organ.
Att välja tystnad framför handling är inte att vara neutral. Tystnad inför sådana förfärliga handlingar är medskyldighet. Mänsklig värdighet har inget pris. Och vi måste bli fler som ser till att världen inte glömmer det.
Kina är på randen till att bli världens mäktigaste stat. Det innebär att den omfattande statsstödda organhandel som i dag pågår i Kina riskerar att normaliseras om inte omvärlden sätter ned foten.
Detta är därför inte en fråga om geopolitik, handel eller diplomati. Det är en fråga om var gränsen går för vad ett civiliserat samhälle accepterar. Antingen säger vi tydligt ifrån nu eller så accepterar vi att människokroppen reduceras till en handelsvara. Historien kommer inte att fråga vad som var bekvämt. Den kommer att fråga vilka som stod upp när det krävdes.
Nima Gholam Ali Pour
Riksdagsledamot för Sverigedemokraterna
