I en global värld – med krig och konflikter – har folkrättsliga regler alltmer hamnat i fokus. Särskilt ungdomar jorden runt tjusas av internationella bestämmelser med sikte mot våld, svält och död. I detta engagemang finns något vackert – också en logik. Men i bakgrunden hotar problem som bör framhållas. Det skriver professor em. i civilrätt, Torsten Sandström.
Förenklat kan man säga att folkrättens kärna av regler har tillkommit efter andra världskrigets elände.
Syftet har varit att världssamfundets stater genom inbördes kontrakt (konventioner) ska förbinda sig att följa en rad allmänna regler, med rötter i äldre förklaringar om mänskliga fri och rättigheter. Mest kända är nu den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (EKMR) samt olika avtal om barns och flyktingars rättigheter eller stridande nationers förpliktelser.
Märk att dessa internationella normsamlingar alltså reglerar nationers inbördes förhållanden och inte enskilda människors rättigheter eller skyldigheter. Märk även att åtskilliga viktiga nationer valt att delvis ställa sig utanför regelsystemet, exempelvis Ryssland, Kina och USA. Viktigt är att dessutom EKMR och Barnkonventionen – av ett litet antal stater, exempelvis Sverige – har översatts i inhemsk lagstiftning, med förpliktande krav mot ländernas offentliga organ, ytterst mot till exempel domstolar.
Flödet av folkrättsliga regler har alltså en naturlig förklaring. Målet är att angripa mellanstatliga övergrepp och skydda utsatta individer från statliga förgripelser. Därför är folkrättens normer påtagligt generellt hållna. Krig, flykt, svält och utsatthet är mänskliga realiteter. Reglerna avser att motverka ytterlighets eller extremfall. Givetvis framtonar därför folkrättens språk som svepande eller gummiartat.
Det kan vara nyttigt att ta del av en central bestämmelse i EKMR. Så här lyder Artikel 8: Rätt till skydd för privat och familjeliv.
1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. 2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri och rättigheter. Läsaren inser genast att bestämmelsen endast kan brukas efter omfattande tolkning som saknar direkt stöd i själva bestämmelsen. Denna är alltså inte utformad som vanliga rättsregler med pregnanta rader av rekvisit – huvudregler och undantag – allt i syfte att ge skydd till människor från olika statliga ingrepp. Tolkningen av folkrätten ska ske genom speciella internationella och domstolsliknande organ. Då EKMR för svensk del upphöjts till lagstiftning blir det våra nationella domstolars sak att initialt hantera denna svåra tolkning.
Det är vid tolkningen som folkrättens gummiregler skapar stora problem och ett brett utrymme för domarnas egna politiska ideal. I en aktuell dom från Storbritannien har utvisningen av en kriminell albansk ung man angripits med stöd av artikel 8. Den klagande fadern menade att sonen varit känslig för födoämnen, alltså mat, något som fadern och hans jurister ansåg omfattas av skyddet i art 8 för familjens rätt. Som exempel framfördes att sonen i albanskt fängelse kunde tvingas äta utländska chicken nuggets! Kravet godtogs av en lägre brittisk domstol. Men upphävdes efter medial kritik i högre instans.
Vi ser hur makthavare och medier använder folkrätten som en politisk hävstång.
Ett liknande och mer uppmärksammat rättsfall är en dom 2024 från Internationella domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg. Även här står art 8 i EKMR i centrum. Nu påstår en sammanslutning av äldre kvinnor att staten Schweiz kränkt deras mänskliga rättigheter och personliga hälsostatus. Kränkningen påstås ha skett genom att Schweiz inte utfärdat fungerande lagregler mot den uppvärmning av klimatet som sker via utsläpp av växthusgaser. Domstolens majoritet biföll kvinnornas krav. Enligt min mening befinner sig tänkbara lagregler – om klimatet till skydd för människors hälsa – åtskilliga tankesteg från en ordagrann läsning av artikel 8 och dess idé om skydd mot statligt förtryck inom familjelivet.
Vi ser alltså hur två högt utvecklade välfärdsnationer drabbats av en regeltolkning som är extremt långtgående jämfört med orden i artikel 8. Utformningen av EKMR – och andra folkrättsliga regelsamlingar – medför på så vis att domarnas politiska åsikter ges ett nära nog fritt spelutrymme. Därför är det enkelt att förstå att EKMR skapar tolkningsproblem. Detsamma gäller gumminormer i den svenska Barnkonventionen, som riskerar att slå ut pregnanta regler i föräldrabalken eller speciallagstiftning rörande barn.
Folkrättens oklara regler har intressant nog nyligen medfört att Labourregeringen i Storbritannien bestämt sig för att i nationell lag skriva inskränkande hjälpregler vid tolkningen av EKMR! Okej, det är ett tecken i tiden. I stället för att ta tag i noterna – det vill säga precisera folkrättens övernationella normsystem – tvingas man skapa nationella förklaringar för pianister vid brittiska domstolar. Ändå är det domarna i Strasbourg som slutligen avgör hur musiken ska spelas!
Vidare ser vi i dagarna att FN riktat kritik mot den svenska Tidöregeringen. FN anser att det nya systemet med visitationszoner strider mot konventionen mot rasdiskriminering. Angreppet bygger på en klart utvidgande tolkning av konventionens allmänna ord. Kritiken bortser från de blodiga dåd som klanernas kriminella utför i vissa svenska förorter. Folkrättens jurister agerar med andra ord ofta som politiska aktivister.
Min ståndpunkt är att det folkrättsliga regelsystemet är något viktigt. Mellanstatliga regler för typiska konflikter är alltså av godo rörande olika typer av statliga övergrepp. Min kritik rör att folkrätten alltmer framstår som ett politiskt slagträ i mellanmänskliga relationer med mycket svag anknytning till konventionernas svepande ord.
Viktigt är att min kritik har klassiska rötter. Det som ska kallas ”lag och rätt” måste uppfylla rimliga krav på rättssäkerhet. Vi ser i stället hur makthavare och medier använder folkrätten som en politisk hävstång. Talet om folkrätt klingar förstås skönt om man läser orden i artikel 8 i EKMR. Men en tolkning kräver såklart en avsevärd portion politisk övertygelse. Jag menar därför att den klassiska tanken om ”att land ska med lag byggas” är utsatt för ett hot. Många svenska politiker talar med fog om behovet av ett regelstyrt idealsamhälle. Men detta måste byggas på fast grund och med pregnanta normer!
Mina bekymmer rör även att den gummiliknande folkrättens verktyg framför allt appellerar till ungdomar. Inte minst till dem som studerar juridik. I alla tider har frälsningsrörelser – religiösa eller politiska – satt unga människor i rörelse. Men rätt och känslosamhet måste med all kraft hållas isär. En framtid med en expanderande folkrätt innebär, enligt min mening, därför ökad politisk oreda.
Torsten Sandström
Professor em. i civilrätt vid Lunds universitet
