Boris Pasternak (1890–1960) är en i raden av människor som farit illa av ett genompolitiserat samhälle. Och mest illa far förstås den som skickligt förmår beskriva vad ett sådant samhälle innebär för människorna. En bortblåst frihet, med gränslösa möjligheter till övergrepp, där ett liv ingenting är värt, för makten – läs makthavarna – är det enda som räknas. Romanen ”Doktor Zjivago” förbjöds av den sovjetiska regimen, och när hans manuskript smugglats ut ur landet och publicerats i väst och dessutom givit författaren Nobelpriset i litteratur följde hatkampanjerna från regimen och dess medier. En lag inom det själsligas domän lyder: Alla fallna människor saknar mod. Så vad man gjorde, utöver de sedvanliga trakasserierna, var att skicka Pasternaks kvinna till ett arbetsläger i Sibirien, trots att hon inte gjort någon något ont. Knivskarpt blottlägger Pasternak denna den fallna människans psykologi, hennes litenhet, hennes inskränkthet – och farlighet. Och han pekar ut detta det omänskligas sociala och kollektiva former. För detta stämplades han som landsförrädare.
”Doktor Zjivago” är en episk roman, i ordets bästa mening. Linjerna är stora, horisonten vid och djup, samtidigt som detaljerna är pregnanta och självlysande. Pasternak delar sin känslighet med författare som Dostojevskij och Tolstoj, och han har den där innerliga förståelsen för det allra mänskligaste som de stora ryska författarna äger. Poeter i sin kärna, vare sig de skriver eller ej, tillåter de sig inte luras av någon tom retorik, av det världsligas skramlande tunnor, av fåfängans bländande makt, och av det där egenintresset som så gärna talar i alla vårt bästas namn.
