Anders Österling (1884–1981) tillhör de som är mer ihågkomna som förmedlare av andras litteratur än för sitt eget författarskap – en flitig översättare från flera språk under hela sitt liv, och dessutom den som suttit längst i Svenska Akademien, närmare bestämt i 62 år, har han få konkurrenter om att bli omnämnd som en den svenska litteraturens ärkeängel Gabriel. En budbärare och en litterär välgörare, som satte verket – även och framför allt andras – om inte i första rummet så hand i hand med det egna skrivandet. Ständig sekreterare i Akademien mellan åren 1941 och 1964 var han som klippt och skuren för sin roll. Hos honom fanns ingenting av löjeväckande självupptagenhet, fåfänga och överdriven självmedvetenhet, ingenting av allt det där som tycks främjas i takt med att samhället alltmer blir som till en scen att synas på. I avsnittet som här publiceras, taget från inledningen till det urval poesi från hela världen som han lät publicera 1943, berättar Österling om översättandets vedermödor. Utgångspunkt är Goethes dikt ”Wandrers Nachtlied”, som det för övrigt lär finnas över två tusen tolkningar av på svenska. Dikten lyder på tyska:
Über allen Gipfeln
Ist Ruh,
In allen Wipfeln
Spürest du
Kaum einen Hauch;
Die Vögelein schweigen im Walde.
Warte nur, balde
Ruhest du auch.













