Erik Hjalmar Linder (1906–1994) var en lika stridbar som vän och förnuftig röst i den svenska offentligheten – en humanist, i en tid av en ökande arrogant polemik. Kanske har varje historiskt skede sin version av totalitarism, och kanske att de som mest behöver den är desamma som så till den grad måste elda upp sig i sin agitation att ingenting annat får tillåtas och måste diskvalificeras. Som chefredaktör för Sveriges första kristna dagstidning – Svenska Morgonbladet – gick Erik Hjalmar Linder på femtiotalet till försvar för sin kristna tro. Hans namn är det inte många som minns i dag, medan den angripande skaran förblivit relativt känd. Herbert Tingsten, Ingemar Hedenius, Olof Lagercrantz. Även om man bortser ifrån att ateismens intellektuella företrädare lutade sig tillbaka på värden som beredes väg av den religion som man angrep, är det svårt att sympatisera med hur kritiken såg ut i spalterna. Den föraktfulles ord är sällan övertygande, och ingen som bottnar i sin sak behöver förakta. Det räcker gott med att samtala, resonera, och helt enkelt försöka förstå mer än sin egen övertygelse, och i synnerhet när övertygelsen i högsta grad är i linje med de mest gångbara samtida åsikterna, vilka sällan håller över tid.

En del minns säkert en uppmärksammad roman skriven av Ulla Isaksson. Hon var gift med Erik Hjalmar Linder, och hon beskriver i ”Boken om E” mycket utelämnande och personligt såväl sin man som sig själv. Hon berättar om hur hon hanterade sin mans sjukdom. Hur Erik blir alltmer tafatt och förvirrad, hur han kräver allt mer omvårdnad, fysiskt som psykiskt, och detta till hennes förtret, frustration och olycka. Det är rörande läsning, men också plågsam. Det alltför mänskliga i att inte räcka till, att inte förmå sig hjälpa den sjuke fullt ut, och i stället hamna som i centrum för sig själv, som ett offer för en påtvingad situation. Patienten blir till ett besvär som det är svårt att förlika sig med. Att inte räcka till är en källa till skuld, ånger och smärta, och hur man förhåller sig till sitt öde blottlägger förmodligen i slutändan vilket virke man är gjord av. Ett sätt att undgå detta plågsamma är givetvis att stänga av, att gå upp i annat, förslagsvis i sin egen karriär, om det nu är inom akademin, en vinnande ideologi eller en mäktig tidningskoncern.