Vem som ska ges störst skuld för den pågående smått farsartade regeringsbildningen är diskutabelt. Att Vänsterpartiets och Centerpartiets ultimativa krav och röda linjer får mest utrymme är rimligt, även om Socialdemokraternas strategiska brist på framförhållning också bör kritiseras, då man ändå tydligt gick till val på att vara regeringsbildaren.
Men i ett lite bredare perspektiv är det svårt att bortse ifrån att C är det parti vars agerande varit störst orsak till att svensk parlamentarism upprepat har gått i baklås det senaste årtiondet. I botten ligger att man är riksdagspartiet med klart otydligast profil och väljarbas.
S är den offentliga sektorns, fackens och ännu i någon mån ”arbetarnas” parti. Utbrytarpartiet V är för dem som på mer allvar vill ha socialism. M är näringslivets parti och L är numera närmast deras ”frihetliga” vänsterfalang. MP och KD är självförklarande, och SD är det invandringskritiska partiet.












