Arne Zennstrøm (cirka 1902–1961) är möjligen en större gåta än den Egon Malmström som figurerar i texten som här publiceras för första gången. En text som ger intryck av att vara en inledning till en biografi, men det är en öppen fråga om någon sådan biografi blev skriven. Kanske var texten rent av inte avsedd för en biografi. Själva historien om hur de två handskrivna gulnade papperna överlevde branden på hotellet i Leksand är värd att berätta, men det skulle föra oss allt för långt från den konstnär som Arne Zennstrøm med sin sirliga och vackra handstil försöker teckna. Den ståtliga träbyggnaden, ovanför Österdalälven, intill Leksandsbron, brann ner till grunden natten till den 20 juli 1981, och en snickare från Häradsbygden har i privata samtal medgivit att han misstänker att han själv var orsaken till förödelsen. I berusningen tände han en cigarett och hotellet brann upp. Vardagen lurar på katastrofer. Lugnet på dramatik.

Det vi vet om Egon Malmström är att han var konstnär, och att hans måleri låg Zorn nära, i stämning, i stil och teknik. Detta kan möjligen även förklara de rykten som gick i trakten om vem som var Egons far. Hela saken problematiseras emellertid av att Malmström förmodligen har hetat någonting annat, och att samtliga av hans verk som bevarats finns i en enda familjs ägo. Få har sett tavlorna, och flera verk har genom åren tillskrivits honom utan minsta grund. Det har sagts att Egons måleri övertrumfar Zorns, att han lyckades med konststycket att till fullo sammansmälta fotografiet med måleriet, så att det inte var möjligt att skilja dem åt. Den romantiska livskänslan och verkligheten är ett och detsamma. Lägg då till denne gåtfulle Arne Zennstrøm, som inte går att finna i några annaler, och alltsammans blir än mer förbryllande. Ett namn på ett kuvert, en eventuell biografi, skriven av en eventuell biograf som är lika okänd som föremålet för den eventuella biografin. Vi har inte mycket att gå på, och allt vi kan göra är att läsa det bevarade prosafragmentet och förundras över vad vi har att tillgå mitt i allt det som vi saknar några förbindelser med. Livets ofullbordade, ständigt pågående, ständigt bevarade, och aldrig avslöjade. Allt som ges oss, ständigt och alltid, är något vi i själva verket inte kan känna till och som vi står handlöst handfallna inför.

Att ta sig an någonting är i mångt och mycket att behärska det, eller åtminstone ha en övertygelse om att man behärskar det. När det sedan handlar om en människa, och vilken människa sedan, egensinnig och unik, blir det än svårare att känna sig till freds med ord som att behärska. Hur behärskar man en människa, och i synnerhet om det rör sig om en genial sådan? Egon Malmström, den okände mästaren inom måleriet, var – och detta kan sägas med rätt stor säkerhet – en människa som ingen egentligen kände; hur nu ett sådant ord som ”egentligen” skall förstås.