Oscar Wilde (1854–1900) påminner om vår egen tids kändisar. Omskriven, omsusad och gränslöst uppmärksammad blev han i en tid genomsyrad av massmedier, nyheter och skvaller ”bigger than life” – inte minst i sina egna ögon. Wilde älskade att lyssna på sin egen röst, göra narr av allt och alla som inte föll honom i smaken, och ingenting var för heligt för att inte göras till åtlöje. En posör, utan tvivel. Samtidigt – och detta skiljer honom från vår tid – var han spirituell, intelligent och enastående vass. Han behärskade de mer väsentliga kulturspråken, han var djupt bildad, och han provocerade inte enbart inom de ramar som hans egen tid tillät utan angrep de samma kulturella förutsättningar som möjliggjorde hans friheter. Med tiden steg kändisskapet honom över huvudet, och allt mer odlade han de sidor – som regel inte de allra ädlaste – som en självcentrering och ett självförhärligande resulterar i. Det vore dock inte Oscar Wilde om han inte själv hade sett denna problematik och även gestaltat den konstnärligt, nämligen i ”Dorian Grays porträtt” (1890).
   Relationen mellan självcentrering och publik är central – utan den senare blir det förstnämnda en olidlig historia för personen i fråga. Livet som en lek och hedonism som ledstjärna går hand i hand. Fokuset på den egna personen har sitt pris. Vi kan inte samtidigt leva kortsiktigt och på längre sikt. Posören förlorar sig i sin självbild, och allt som inte ingår i eller låter sig införlivas i denna spegelbild glider bort från oss och blir som overkligt. En bubbla av subjektivitet uppstår, som med tiden behöver värja sig mot det objektiva – från livets realiteter – för att upprätthålla självbilden. Lika brutal som Wilde kunde vara mot andra, lika överkänslig var han för sin egen del. Omsorgen om andra får det svårt, när livet blir till en självbespeglande historia.
   1885 görs även homosexuella handlingar som äger rum i privatlivet olagliga, och Wilde döms 1895 till två års fängelse. ”De Profundis” nedtecknas i isolering, som en slags bikt, i en självrannsakan som imponerar men ändå inte riktigt övertygar. Smärtan över att ha levt förfelat är uppenbar, men samtidigt söker han legitimera samma livshållning som han ångrar. Konstnären står över allting, säger Wilde, och självaste Jesus blir hos Wilde till en självcentrerad konstnär som lever för sig själv och sitt skapande och inte för andra. Livet är en imitation av konsten, säger Wilde. L’art pour l ’art in absurdum. Självbespeglandet – individuellt som kulturellt – slutar i implosion, och utan sin språkliga förmåga hade Wilde mest liknat ännu en tragedi i en tragisk tid. Men pennan räddar honom. Hans begåvning är tidlös. Med George Bernard Shaws ord: 
Läs honom, läs ej om honom.

Ur ”De Profundis”

Lycka, nöje och framgång är kanske något hårt och okänsligt, men ömhet är det ömtåligaste av allt skapat. Det finns ingenting som rör sig i tankens vida värld som icke sorgen häftigt darrar och ryser inför. Det tunna, hamrade löv av skälvande guld som registrerar krafter som ögat inte kan se är okänsligt i jämförelse med sorgen. Den är ett sår som blöder så snart en hand som inte är kärlekens rör vid det. Till och med kärleken kommer den att blöda, fast utan smärta.