Sedan samtyckeslagen infördes 2018 har fler dömts för våldtäkt – men också nya frågor har väckts. När fokus har flyttats från yttre omständigheter till frivillighet har rättstillämpningen förändrats i grunden. Var går gränsen mellan skydd och rättssäkerhet i relationer där ord står mot ord? Frågan ställer lagstiftaren inför svåra avvägningar – inte minst i fall där bevisningen är oklar.
I alla tider har brottet våldtäkt varit svårt att bevisa. Det finns naturliga skäl för det. Vad som utspelas i enrum mellan två personer är självfallet svårt att styrka.
Länge har därför den svenska lagstiftaren tagit fasta på den yttre ramen kring sexbrott, det vill säga interaktionen mellan de aktuella personerna, platsen, förekomsten av hot eller våld eller den ena personens utsatthet. Den givna följden har blivit att oönskade sexuella övergrepp i vardagen mellan vänner i hemförhållanden samt utan inslag av brutalitet har blivit svåra att få en fällande dom på. Bevisningen har gett en alltför splittrad och oklar bild av vad som skett. Detta har givetvis varit en allvarlig nackdel för den drabbade – i allmänhet en kvinna.
