Oswald Spengler (1880–1936) är – vare sig man uppskattar honom eller inte – en imponerande gestalt. ”Västerlandets undergång” (som utkom i två band, 1918 och 1922) får nog sägas vara en av 1900-talets större intellektuella prestationer, och detta verk finns sedan något decennium tillbaka att läsa i sin helhet även på svenska. Det rör sig om en systematisk och mycket bildad genomgång av de mer högtstående kulturer som vi känner till, där författarens tes är att varje kultur är en organisk historia, att likna vid en växt, som går från att vara ett frö till att uppfylla sin potential och sedan förtvina och stelna och slutligen gå mot död och utplånande. Spengler, i sin spränglärdom, som täcker alla tänkbara fält, drar slående paralleller mellan olika kulturers utveckling, målar upp hur de utgör sin egen värld och samtidigt följer en likartad ödesmättad logik. Det är en mycket stimulerande läsning, och hur mycket samtida akademiska knappologer än söker efter och lyckas hitta tveksamma eller felaktiga detaljer och påståenden i den, kommer Spenglers resliga tankebyggnad att stå kvar. Överblicken på historien och människans roll i den är hisnande. De större linjerna på samma gång förklarar den detaljerade sakkunskapen och får sin förklaring av densamma. 
   Att välja några enstaka avsnitt kan inte göra verket rättvisa. Spenglers tänkande kring vetandets och trons natur, kring realism och idealism, kring tänkandet kontra handlandet, och så mycket annat, införlivas i en storslagen förståelse av de krafter som skapar historien. Samtidigt får begreppen relief i den kamp som pågår inom Spengler själv. Ett förakt för tänkandet kontrasterar med en oförbehållslös respekt för handlingsmänniskan. Livet levs av dem som har modet att leva det, och inte av dem som ägnar sig åt att resonera kring det. Realiteter diskuterar inte, de tvekar inte, utan de är – realiteter. En möjlig invändning mot denna spenglerska tudelning mellan tanke och handling kunde vara att varje handling föregås av en tanke, och att om någon lyckas påverka en annan människas tänkande får det konsekvenser även i realiteternas värld. Inte heller är det helt lätt att förstå varför Spengler ägnar hela sitt liv åt ett tänkande och författande om det saknar allt värde i livets realiteter. Denna ambivalens blir påtaglig när Spengler skriver inkännande om Jesus. Idealisterna, de världsfrånvända, drömmarna och konstnärerna, är rikare, vackrare, men de är dömda att gå under av livets realiteter, skriver Spengler. ”Optimism är feghet”, säger han.
   Samtidigt saknar – enligt Spengler – varje samhälle som inte längre äger en religiös eller metafysisk sida en framtid; i kulturens slutskede finns ingenting som motiverar oss att leva mer.

Ur ”Västerlandets undergång”

Men även om människan är en tänkande varelse, är hon långt ifrån en varelse vars tillvaro bestäms av tänkande. Det har de borna grubblarna inte förstått. Målet för tänkandet kallas sanning. Sanningar fastslås, det vill säga de härleds i form av begrepp ur ljusvärldens levande myller och får fixerade platser i ett system, ett slags andligt rum. Sanningar är absoluta och eviga och har alltså inte längre något med livet att göra.
   Men för ett djur finns bara realiteter, inga sanningar. 
Det är skillnaden mellan praktiskt och teoretiskt förstående. Realiteter och sanningar skiljer sig åt liksom tid och rum, öde och kausalitet. En realitet existerar för vakenheten som ett led i tillvaron och inte bara för en speciell del av vakenheten, till synes bortkopplad från tillvaron. Det verkliga livet, historien, känner bara till realiteter. Den aktiva människan, den handlande, beslutande, kämpande människan, som varje dag måste hävda sig mot realiteternas makt och utnyttja dem för eget bruk eller också själv bli utnyttjad, ser ned på renodlade sanningar som på något som har föga betydelse. För den äkta statsmannen finns bara politiska realiteter, inga politiska sanningar. Pilatus berömda fråga kunde ställas till varje handlingsmänniska.