Ragnar Jändel (1895–1939) griper mig på djupet, och hade han fått leva längre vore han förmodligen lika beryktad som en Harry Martinson eller Jan Fridegård. Liksom dessa sina mer eller mindre generationskamrater var han en ljusets poet, ingen kverulant som Strindberg, eller en ångestens riddare som Pär Lagerkvist, eller för den delen, en preciös estet som Verner von Heidenstam. Ragnar Jändels bakgrund gav honom en fribiljett in i den här vid tiden omhuldade skaran av arbetarförfattare, men rätt snart lämnade han den politiska kampen och anammade vidare horisonter. Han vände sig till Kristi lära för att öppna de dörrar han behövde för att kunna andas, men snart var även den läran honom för snäv, dogmatisk, rent av livsfientlig. Ragnar Jändel ville nå längre. Han strävade efter att vara människa – fullt ut. Han ville hitta hem. Med vidöppna sinnen bejakade han livet, barnen, naturen, den stund som ständigt ges, det överflöd som ständigt råder, och som vi tacksamt kan ta emot och glädjas åt.
Ragnar Jändels väg mot den öppna himlen kostade honom en plats på parnassen. Partikamraterna såg honom som klassförrädare och vände honom ryggen. Jag tror knappast att han brydde sig om detta. Ideologiska vänner är inga vänner; endast i det generösa och fria finns vänskap och gemenskap. Den ärlighet som endast en ödmjuk närvaro i det levande kan ge.
44 år gammal dör Ragnar Jändel år 1939. Världen fortsatte sin väg, en väg som han knappast hade välkomnat. Harry Martinson levde däremot vidare och kunde fortsätta sitt poetiska värv, och jag misstänker att Ragnar Jändel kastade gillande blickar från sin himmel på böcker som ”Aniara” och ”Vagnen”. Den urspårade moderniteten som rullar vidare; hjulet som släppt från vagnens nav och som vind för våg far ned för backen.
Inte enbart en av våra finaste bortglömda poeter – utan också en av de mer stiliga. Okänd fotograf. Foto: Public Domain
Ur ”Stenarna blomma”
Livsuppgift
När jag var barn hörde jag sprängskotten eka ur granitbergen
och stenhuggarnas glada varningsrop
slog ut som ett gällt jubel ur den fattiga bygdens själ.
Men själv lyddes jag mest till en tyst röst inifrån:
Du skall lista dig in i berget, gosse —
in i dess innersta
och söka skönhet, skönhet.
