Gaston Bachelard (1884–1962) är oläsbar för den som inte förundras. Han är en poeternas och barnens filosof, om nu dessa begrepp kan tänkas utan varandra. Som varje filosof har han en dragning till det teoretiska, men det blir aldrig utgångspunkten för hans tänkande, utan fun­gerar som ett verktyg för att närma sig verkligheten. Elementen är ständigt närvarande hos Bachelard, om det nu är Luften eller Jorden, eller som i det avsnitt jag här valt, Elden. I en tidig bok, ”Eldens psykoanalys” (1938) är han inne på detta ämne, och i en annan reflekterar han över den öppna elden, om brasan och dess samlande förmåga, som enligt honom inte kan åtskiljas från dess egen realitet. I ”Lågan av ett ljus” från 1962, som blev hans sista bok, försöker han ännu en gång närma sig eldens vara. Läsaren möter djup­psykologiska och mytologiska anspråk, och referenserna till C. G. Jung är ofrånkomliga. En vacker ton, ett sympatiskt tilltal, men även ett skrämmande element. Livet och döden som går hand i hand, och kanske kunde man invända att han romantiserar både livet och döden; Eros och Thanatos tycks vara vänner, rent av älskande. En naturlig vilja till ontologi – till att förklara tillvaron i sin helhet – förenas hos Bachelard med en undersökning av vårt mer mänskliga predikament, där kunskapsteoretiska problem blir centrala – hur kan det begränsade nå det obegränsade? Ibland hotar hans livslånga filosofiska projekt att tippa över i abstraktioner, på ett rätt franskt manér, men det hela räddas av Bachelards öppenhet inför det ständigt närvarande, dess samtidiga självklarhet och gåtfullhet. Här finns ingen intellektuell teater, ingen smickrande och positionerande socialitet, ingen ”potentialitet” eller ”relativism”, som annars ofta är fallet inom fransk filosofi.
   Gaston Bachelard begrundar livet på dess egna villkor.
   I Sverige hade Bachelard knappast blivit godkänd på de filosofiska institutionerna. En professor vid Stockholms universitet drämde näven i bordet när namnen Nietzsche och Heidegger dök upp på ett seminarium. ”De skulle aldrig blivit godkända på denna institution!” utropade professorn. Den så kallade analytiska filosofin – i sin svenska marxistiska och utilitaristiska version – har länge förkvävt ett mer kreativt tänkande på de filosofiska institutionerna. Detta slags institutionaliserade tänkande har på sin höjd varit användbart för staten, i sina nyttokalkyler inom vårdbyråkratin och liknande; mest känd bland dessa tankens teknokrater är förmodligen professor Torbjörn Tännsjö, som även flitigt figurerat i media med provokativa utspel. Genterapi ska användas för att förändra den mänskliga naturen, och så vidare. 
   Ett urval av Gaston Bachelards böcker har nyligen åter utgivits på svenska – en eloge till bokförlaget Faethon för detta.